OKej,jag vet.superdålig update här, och nu skriver jag bara i all hast i väntan på skjuts till Venice för utflykt med Jenny och Nanna. December har varit en fin och bra månad. LA växer på mig och ju mer mitt sociala och geografiska nätverk utökar sig ju mer gillar jag det.
Har då bland annat firat äkta thanksgiving med paparazzis plus fått nya vänner som bor i ett gammalt bryggeri nere i Downtown där det varit lägenheter/ateljeer för konstnärer sen 70-talet. Vi har haft julfest som urartade i en 60 dollars taxiresa till just detta bryggeri, och en hel massa utsvävningar. Bland annat känslan av att agera rollen som exotisk svensk och spela det europeiska kortet rakt i händerna på indifolket, men kanske inte riktigt lika extremt.

Och så har jag ju haft finals och slutat skolan och så där + fått förvånansvärt bra betyg och bondat ännu mer med mina lärare om Sverige och de skandinaviska systemen. Det är lite som att gå in med inställningen att du är smarter than the rest och det blir också så.

Ah och på måndag flyger jag till Sverige. surrealistiskt men fint!

Giving thanks

Jag har långfrukost med mig själv och kollar på Macy's Thanksgiving parade inspelat på DVR i morse. Vaknade tidigare av det här smset från Ingeborg: Hey girls. its from around five. If you bring some alcohol it would be great. Dress up. Not my orders. Kisses. och det känns precis som högtidsfirande - jag förväntar mig hur de första middagstimmarna blir sådär härligt stela som uppklädda tillställningar brukar vara, så kan vi skandinaver dra några skämt om att det är första gången vi firar thanksgiving osv.

På MSNBC igår visade dom flera gånger hur Bush klappade en kalkon utanför Vita huset och påpekade surt hur det var hans enda uppgift för dagen - sedan snabb övergång till bilder på familjen Obama som delade ut mat till mindre privilegierade eftersom Michelle och Barack vill visa Sasha och Malia hur lyckligt lottade dom är.

(obs! gammal bild)

Och nästa vecka är det finals och stress men sen julfest och lov och sen Sverige, Europa, reunion, jag längtar!

Så i fredags var galet, det känns som varje utgång här bara blir konstigare och konstigare. Efter halvlugn förfest hos mig åkte vi till the Roxy för alldeles för många gratisdrinkar, sen Rainbow och vid 2 - 3 till Thai Angels.
Jag var superpeppad på karaokeen (skulle sjunga duett!) men när vi kom dit satt folk helt lugnt och åt, nästan alla på hela stället satt med varsin tallrik kung pao och det fanns ingen karaokee så långt ögat kunde nå. Tydligen hade polisen varit där precis innan vilket gjort att folk varit tvungna att beställa mat så det inte skulle verka misstänkt att de befann sig på en thai restaurang 3 en lördag morgon.
Så i brist på pepp åkte vi på efterfest i west hollywood, vilket resulterade i den sjukaste taxiresa jag någonsin upplevt (fråga mig irl varför så berättar jag). Sen stannade vi på den konstiga efterfesten jättelänge och på innergården fanns det pool precis som i melrose place och jag skulle bada men ändrade mig i sista sekund eftersom vattnet var för kallt (har man pool på innergården kan man ju lika gärna ha den upphettad, tycker man..).

Annars har jag fått mitt permit som gäller för att övningsköra - jag har alltså klarat teoriprovet (klarat är här en definitionsfråga eftersom jag hade ett fel för mycket men kvinnan som rättade det var snäll nog att sudda ut, skriva rätt och stämpla "pass" i mina papper..). Har dock ännu inte satt mig i en bil och faktiskt kört, men räknar med att det blir av inom en snar framtid.

Sen i måndags var vi ute bara en kortis igen, och kändis och vip-kvoten nådde sin högsta nivå hittills fast det var inte särskilt omvälvande mest väldigt LA.

Just nu sitter jag i biblioteket och försöker skriva klart min analys av familjen Draper i Mad Men, det går sådär. Imorgon är det thanksgiving och jag ska fira hos Ingeborg och hennes roomies, deras paparazzi-kompisar kommer tydligen dit och ryktet säger att dom har många spännande historier att berätta. Can't hardly wait!

Update

Ja,alltså förra helgen var undebar - Casandra var i stan och vi var på fest i Levis' affär som lika gärna skulle ha kunnat vara en weekday/diesel/whatever fest, allt kändes som hemma. Sen fin efterfest med långa monologer och bondande med avslut på Thai Angels där jag snodde karaokee micken från killen som sjöng eftersom "total eclipse" är min låt och eftersom jag hade "bonnie-rösten".
Sen Topanga (hippieby uppe i bergen precis söder om Malibu) på lördagen och åt här, borde ha varit en dejt för det var så romantiskt, men det var det inte - bara harmoniskt och LA-spirituellt.
Rolig LA-paradox: ena dagen äter man på en välrenommerad restaurang som ligger på en parkeringsplats brevid valfri snabbmatsrestaurangs drive-in; andra dagen på lyxställe mitt i bergssluttning serverandes endast raw-food till tonerna av valljud, de har även sin egen new age-affär som man får strosa runt i medan väntar på ledigt bord - lagom dos självhjälp innan maten alltså.

Veckan har bara varit busy busy med undantag av indiekonsert med Elsy i onsdags och det slutgiltiga avgörandet i vårt bilköp. Jag, Ingeborg och Jenny har nu en bil ihop. Jag har ingen aning om vilket märke den har eller vilken sorts prestanda, men den är röd och stor och det får plats 7 personer i den.

Och i LA County bara brinner det, som tur var inte just här där jag är, men om man är ute kan man känna brandlukten.

Det var fint, stort och episkt. Jag grät till tonerna av MSNBC:s svulstiga ljudläggning av talet. Precis så som politik ska vara. Oerhört sorgligt dock att Prop 8 gick igenom med 52 % av rösterna. Men jag hade bara 20 minuters föreläsning istället för 90 minuters idag eftersom vi uppmanades att gå ut och fira Obamas seger.

Annars är jag ganska understimulerad. Idag, efter att jag svarat på 90% av frågorna som ställts till den 20 personer stora klassen, sa T.A:n "you can't let the girl from Sweden tell you all about american history" vilket väl säger allt om nivån..

Snart snart kan jag lämna biblioteket och gå ut och valvaka på riktigt. Väntar på att Amandas föreläsning ska ta slut så vi kan gå och köpa öl och börja ladda. Jag fattar inte att alla andra här på tysta avdelningen tycks kunna koncentrera sig på studier, mitt uppe i det här! Amanda var uppstressad till tänderna och orolig när jag träffade henne sist, ingenting är säkert - allt kan hända!

(Det här valet känns overkligt. För episkt och magiskt mobiliserande. Och ändå faller jag hårt för frestelsen att vara med om det. Att "skapa historia", känna grupptillhörighet och framgång för liberala idéer - det är ganska banalt och ganska stora förenklingar ja - men idag får det förhoppningsvis bara vara vackert, viktigt och betydande. Stora känslor delade av kollektivet på bästa oironiska sätt.)

Tonight's the night we're gonna make it happen

Äntligen är den här! dagen för det amerikanska presidentvalet 2008. Som vi har väntat, världen och jag!

Stämningen är minst sagt spänd, igår hade någon spritt ut republikansk anti-feministisk och anti-abort propaganda i alla klassrum jag hade föreläsningar i. I Kalifornien ska man ju rösta om samkönade äktenskap också, som tur är ser jag mest reklam för "NO on 8", alltså de som vill rösta ner förslaget om att göra samkönade äktenskap olagliga, men ett par gånger har även "YES on 8" lyckas ta sig in i mitt synfält.

Rörelsen bakom heter Protect Marriage och består till största delen av mormoner som känner sig personligt kränkta av att även homosexuella får gifta sig och är rädda att deras barn ska bli utsatta för saker som de inte är redo för. ”We want to protect our children while they’re still children and not have them face adult issues” säger det förskräckta Massachusetts-par vars son kommit hem från skolan med boken "King & King" och berättat att män kan gifta sig med män. Det är skrämmande likt "jag har inget problem med bögar så länge de inte rör mig" och de upprörda föräldrarna pratar i tevereklamen vidare om hur mycket hat de möts av på grund av sina åsikter (vilket är en märklig sak att ta sig rätt att säga då deras "åsikt" innebär ett avståndstagande och ett fördömande av en väldig massa människor).

Anyhow, det råder en rafflande stämning och det finns mycket mycket sjukt att observera. Jag ska valvaka och förhoppningsvis fira hemma hos Jenny ikväll, vilket kan bli intressant eftersom kvinnan hon hyr rum av är aktiv republikan..

I thought you were my boyfriend

Jag fick gå gratis på Yelle! Men såg trots det inte så jättemycket av själva konserten, Avery jobbar på bokningsbolaget och fixade all access armband så vi hängde mest backstage med de andra lite skäggigare och äldre bandbokarna och stod och spanade på Rick Rubin som strök omkring med sin flint, sitt långa hår och sin enorma kroppshydda.
Träffade även Courtney Love's förra manager men fick strikta order om att inte fråga om henne eftersom "it ended very badly, cause she's crazy". Och så fick jag höra massa annan rolig insiderinfo om agentbråk och annat smått och gott.

Men sen när jag blev avsläppt där jag parkerat cykeln och skulle cykla hem hittade jag ingen cykel eftersom någon, på de 4 eller 5 timmar jag lämnat cykeln där, hade kapat trädet jag låst fast den i. Kvar fanns bara en ledsen och ensam trädkrona.

Men jag har styrt upp en ny cykel idag och även om det kändes lite surt så är det ju nästan för bisarrt för att orka vara arg över. Och nu har jag en ännu en fantastisk söndag, revivar Magnetic Fields och bara mår.

så mycket fest så lite tid

Det händer så mycket att det inte finns tid att blogga, så, här är en summering av senaste veckans händelser.

Måndag: Gick på Mustasch Mondays med Sam och hans vänner efter förfest i värsta mysiga huset i Silverlake (älskar att folk faktiskt bor i hus här, det här hade trädgård och idyllisk uteplats). På klubben uppträdde en svartmålad transa med mimade sånger till en backdrop med polaroid bilder. Väldigt Almodovar på allra bästa sätt.


Onsdag: Drack öl i Silverlake med Ingeborgs danska vän Michael, fick tillökning av Michaels vän och international party boy Sonny vars syster tydligen är "Danmarks svar på Paris Hilton". Han kom direkt från Katy Perry's födelsedagsfest dagen innan och tog oss till en thailändsk restaurang som även fungerar som svartklubb. After hours serverar de ölen i keramikmuggar så att det ska se ut som the eller kaffe.
Sen åkte vi öppen cab hem genom Hollywood och det var sådär filmiskt som det blir här ibland.

Fredag: Halloween och fest i the Hammer museums trädgård. Sams tjej Ninas band We are the world spelade och crowden bestod mest av utklädda freaks. Jag hade lånat Anna-Marias decimeterhöga pumps och vinglade runt i en stor vit fuskpäls kappa och en paljettklänning som gick sönder lite hela tiden (skulle vara Laura Palmer på One-Eyed Jack's men blev kanske mer Penny Lane i Almost Famous). Sen skulle alla vidare till gayklubben Swallow (utom Sam som var trött efter att ha festat med Cuba Gooding Jr dagen innan) men tyvärr fastnade jag och min nyfunna vän Avery i trafiken på vägen dit.
Avery är från San Fransisco och hatar LA som han hamnat i på grund av jobb, det enda han kunde säga när vi blivit (milt) påkörda av en annan bil i trafikstockningen på Sunset, var "this is so LA, it's just soo LA".

Och ikväll hoppas jag på gratis Yelle-konsert.

(idag regnar det för första gången sen jag kom hit. mysigt.)

Den här staden gör mig holistisk, spirituell till och med.

Kanske är det ett behov av att stanna upp och hitta en fast punkt när allt går så fort och är så stort. Eller så är det det erkännande det här samhället ger åt det religiösa och det spirituella, ett erkännande som inte finns i Sverige. Här säger min feministiskt medvetna och liberala vän att hon är ateist. Ingen av mina närmsta vänner hemma säger sig tillhöra en religiös tro och vad jag vet känner de inte heller ett behov av att statuera att de inte gör det. Religion är på så sätt alltid närvarande här, det är en högst aktuell identifikationskategori, varför så många sätter tro i första hand även när det gäller politik.
LA är ju också yogans huvudstad, kanske är det vädret, kanske naturen, kanske är det det Kalifornien gör mot en.

Igår var jag ute med min nyfunna svenska vän Sam, vi såg Girl Talk i Hollywood men det var för mycket hets och O.C. - rock - känsla så vi stannade bara 10 minuter och åkte istället på mexikansk indieklubb i Little Tokyo med hans besökande vänner. Eftersom lokaltrafiken är nästan lika med noll så sov jag på soffan i Koreatown och vaknade imorse med en sån där fantastisk söndagskänsla som vissa söndagar befriade från ångest kan erbjuda. Det var den där helhetskänslan och någon sorts abstrakt insikt om att veta "hur saker ligger till" och vad jag ska göra resten av livet.
På soffan i köket hittade jag ett nummer av Sonic och Isabels recension av Young Jeezy vilket kändes som ett tecken. Jag är inte säker på vad det skulle betyda men det var liksom helheten, Go Getta, Isabel och filten.
Sen gick jag hem och bara ville suga i mig allt det fina - människorna, palmerna, himlen, värmen och bergen i bakgrunden. It all adds up och it all makes sense liksom.

Lite självförhärligande

Idag bjöd en av mina kursare på Beef Jerky och blev extremt förvånad när jag undrade vad det var (det är precis så äckligt som det låter - torkat, kryddat kött i snacksform). Hon var minst lika förvånad när jag berättade att jag kom från Sverige och faktiskt inte var amerikan, "cause you really got the accent". Nu vill jag inte vara sån men lite stolt är jag ändå för att jag efter en och halv månad här lyckats lägga mig till med omisskännlig calli accent. Jag förklarade det som alltid med det amerikaniserade popkulturella klimatet i Sverige och den stora tur vi har som lever i ett land där filmer och tv-serier inte dubbas utan undertextas.

Och igår ursäktade sig T.A:n (Teacher's Assistent), som leder diskussionstimmarna till Sociology of the Family - kursen jag läser, för att diskussionerna låg på en för låg nivå efter att jag förklarat att jag redan mycket väl vet att familjen är en social konstruktion, likaväl idag som i 1800-talets puritanska New England. Sen mailade hon mig info om en graduate-level (typ master) kurs som går nästa quarter bara sådär, så fint.
Slutsatsen är det är mycket mer intensivt att plugga här, efter tre veckor har vi vår första midterm och det krävs att man läser HELA tiden, men den teoretiska nivån är definitivt lägre. Alltså känner jag mig extremt produktiv och smart, får bara hoppas att det inte sänker min genomsnittliga intelligensnivå.

Det är inte så roligt att vara förkyld i typ 25 graders tryckande värme, så nu har jag tagit en paus från midterms pluggande och annat och kurerar mig med diddy riese kakor och mad men. Men jag har också tagit ett beslut, ett mentalt sådant, om att sluta deppa och istället ta tag i saker. Att hatea på det amerikanska samhället är nu över (till största delen iaf, vissa saker kan bara inte undgås). Alltså ska jag skaffa körkort. Jag har aldrig i hela mitt liv kört bil men det verkar ju vara så lätt med automatväxlad och jag vet fler skandinaver som aldrig kört innan men lyckats utmärkt med det amerikanska. Och när jag nu börjat läsa körkortshandboken, välkomnades jag av ovanstående bild. Arnold vill att jag ska ta körkort, alltså gör jag det!

I mitt nya område ligger även en gigantisk mormonkyrka, deras guldängel (vet inte vad den heter, kan inget om religionen mer än att män får ha flera fruar och att dom hatar homosexuella) vakar oroväckande över vårt lilla hus. Mormonerna är också några av de starkaste motståndarna till homoäktenskap, som det nu ska röstas om igen här i Kalifornien. Det är lagligt men en ny proposition (prop 8) vill göra det lagligt igen, och det är väldigt stort arbete både för och emot lagförslaget.
Idag när jag cyklade hem råkade jag cykla lite för nära kyrkan och såg till min förskräckelse en "Yes on Prop 8" skylt sitta på uppfarten till ett av husen precis vid kyrkan. Min vän Amanda som bor i Orange Country har berättat hur hon gått ut på nätterna och snott sina grannars skyltar. Det är en sak att vara emot same sex marriage men att sätta upp en skylt? Hur tydlig måste man vara med sitt hat?
På den jag såg fanns även en liten karikatyr över en familj - mamma, pappa, barn. Inte konstigt att Sarah Palin når långt genom att flörta med hockey moms och six pack Joe's.

Det börjar bli kallt och jag har blivit förkyld. Lyckades i alla fall ta mig utanför Westwood i helgen (vilket behövs), åt på helekologiska Cheebo på Sunset i lördags, det är bisarrt med den ekologiska hälsotrenden här. Allt är organic, non-fat, non-sodium, non-trans fat och alla har träningskläder hela tiden, som om dom alltid var på väg till eller från gymmet och dricker eller äter ur plast/pappersförpackningar som aldrig återvinns och kör stora stora bilar.
Sen hamnade vi på Avalon uppe i Hollywood där Matthew Dear spelade, men det var tyvärr smärtsamt tydligt hur ohippt techno är här - crowden bestod bara av asiater på hugdrugs. Lokalen var fantastisk, en gammal teater med balkong och väldigt högt i tak, till exempel Michael Mayer spelade där för några veckor sen, stället har liksom potential men det nådde liksom inte hela vägen.
I söndags åkte jag till stranden för lite me-tid. Lärde mig att det är okej att gråta öppet på bussen för alla är ändå galna här (det är konsensus bland alla man pratar med). Har nog aldrig sett så många uteliggare som haft samtal med sig själva som här, det är alltid någon som vill prata eller bråka. (Roligast hittills var nog mannen på bussen till Downtown som råkade höra mitt och Ingeborgs samtal om att donera ägg, och som när han ska stiga av vänder sig mot oss och säger "I'm sure someone is gonna be really happy to get your eggs someday ladies").



Och jag flyttade för inte så länge sen, nu bor jag alltså inte längre med sorority-flickor i fratboy epicentrum utan i lugnt fint bostadsområde:



Plus: har min första midterm den här veckan och har fått praktikplats på skoltidningen (alla mina anti-engagera-sig-i-skolan nerver våndas men jag har bestämt mig för att ge det en chans, the daily bruin skribenter går ju faktiskt vidare till jobb på NY times och Washington Post, så jag antar att det är okej).

Utsikt, underbart sällskap och perfekt blandade mojitos.

Söndagen spenderade jag på The Standard hotels rooftop bar mitt i Downtown i höjd med skyskraporna. Andy spelade skivor och resten av Hercules var också där och dansade och bara var sina fabulous selves. Utsikten, drinkarna, interiören, allt var fantastiskt - LA i sitt esse. Och det var fint att träffa Andy igen, vi hade bra genussamtal och jag fick råd om att satsa på skolan plus inbjudan att komma och hälsa på i San Fransisco.

Detour

I lördags åkte vi Downtown till LA Weeklys musikfestival Detour, och bara stadsdelen var en uppenbarelse - höghus, folkmyller och smuts, precis som en storstad ska se ut, inte folktomma rutnät av traffikerade bilvägar och bostadshus.
Musikmässigt började det med en identitetskris, efter det fjärde rockbandet var jag borttappad bland skäggiga män i skjortor och illasittande jeans. Det var säkert bara situationen och inget allmängiltigt, men där och då kunde jag bara hata rock - aldrig mer en distad gitarr, aldrig mer en "utflippad" scenshow, aldrig mer ännu en skinnjacka som tror att han är Jesus för att hans största förebild är Cobain, Dylan eller någon annan förutsägbar och tråkig. (Ja,jag tar mig rätten att generalisera vilt och ogrundat).
Så när Hercules and Love Affair gick på var det en befrielse att slippa just allt det där och få något helt annat, något bra. (You Belong lät träffande symbolisk)
På väg från Detour till den shuttle som skulle ta oss till ett "underground party"(ja, det kändes precis som U4EA-avsnittet av Beverly Hills förutom den fina detaljen av att byta in ett ägg) hamnade vi på en bisarr liten japansk bar i Little Tokyo. Ett litet hål i väggen med märkliga regler - inget tugummi tillåtet, minst två drinkar per person för att sitta i den tomma karaokee loungen, när jag sjöng "It must have been love" fick Ingeborg lämna sin drink i baren för att titta och applådera. Industrilokalsfesten som vi hamnade på tillslut bestod mest av utklädda utflippade människor, stället hette Space Island vilket väl egentligen säger allt. Men det var en fin kväll med många löften om något annat utanför collegebubblan, en idé om att det faktiskt inte är okej att alla man träffar har UCLA kläder på sig alltid, hela tiden.

Hetta, ekonomikris och flytt.

Det har varit 30 grader varmt här hela dagen, nu är kl 22.30 och tempraturen har sjunkit till 26.7 = galet även i LA-mått mätt. Sen sist har jag köpt en cykel, en rosa och vit beach cruiser som ser ut som en barncykel men är ungefär 3 gånger så stor. I början var den lite svårt att vänja sig vid men efter ett par "cute bike" kommentarer från folk jag endast cruisat förbi kändes det bättre.
Och ja,ekonomikrisen märks, jag lider inte men på många håll är det hysteriskt otryggt.
Imorgon flyttar jag från Gayley och sorority-tjejerna till Eastborne och Elinor och Anna-Maria. Idag körde världens snällaste Amanda mig till Ikea ända ute i Burbank och trots (eller på grund av) att det var så varmt var luften så klar från smog att man kunde se bergen (vilket nästan aldrig händer).



Försenade bilder från CSS-konserten:

P.S. Polisen här i westwood åker runt på segways, idag såg jag en polis(man) visa sin segway för två tjejer, han lät till och med den ena provköra och testa alla funktioner. det måste ju vara ett av de mest patetiska sätten att visa sina manlighet på - wanna ride my segway honey? verkar smärtsamt att inleda ett raggningsförsök med.
P.S. 2 Har precis besökt ett frat-house för första (och förhoppningsvis sista) gången i mitt liv. Det var som en fritidsgård eller lägerskola, eller vilken som helst sunkig lokal med träväggar, pingisbord och "bar" som folk hade fest i på högstadiet. Sådär så att hur uppstyrda, attraktiva eller hippa folk än är, och hur roligt det än var, så ser det alltid fruktansvärt tacky och tråkigt ut på bilderna (och irl också för den delen). Lysrörsljus liksom.

Jag minns dig väl, som alfabetet.

1. Jag har börjat skolan och det var, som allt annat, som hämtat från en collegefilm. Kanske någon från 80-talet, gärna lite socialrealism också eftersom byggnaden i sig var sådär 80-talsnergången och det var plastgolv och bruna dörrar. Läraren var precis så karismatisk som man kan förvänta sig av en femtionånting årig man i hawaiskjorta med några sorts politiska ideal. Han var överlag entuasiastisk uppblandat med lite lite cynism, ungefär: jag-vet-att-världen-är-korrupt-och-bortom-allt-moraliskt-vett-men-jag-vill-ändå-kämpa-för-sanningen-och-rättvisan. Och jag frågade om han inte tyckte det var problematiskt att prata om en objektiv sanning, och ja,jag kände mig som en idiot som ville glänsa för att hon upptäckt det postmoderna dilemmat, men legitimerade det (och legitimerar det) med att de andras frågor var till 90% dummare än min och att det under lektionens gång hade uppmanats till diskussion (plus att allt jag hört från andra håll om hur man lyckas akademiskt här är att man bör synas och höras).

2. Såg jag min första kändis häromdagen, Alexandra Paul (hon som spelade den "naturliga" tjejen i Baywatch) stod nere i Westwood och uppmanade folk att rösta.

3. En av mina roomies Miranda avslöjade igår att hon var på Nobelmiddagen för 4 år sen och dansade med prins Carl-Philip eftersom hennes styvpappa vann Nobelpriset i fysik det året. Styvpappan satt mitt emellan Kungen och Silvia. Royalistimpad!

4. Såg Chabrols "La fille coupée en deux", som i för sig var dålig, men som gav mig Europa-längtan. Så himla korkat jag vet att romantisera Europa när jag är här, en plats som hela tiden romantiseras i Europa. Men ja, gräset är alltid grönare och andra klyschor. Att åka världen runt för att inse vad som är viktigt osv. (och nej,jag kommer inte säga "inre resa" - någonstans får gränsen gå).

Så igår var vi på CSS-konsert i Downtown och det var oerhört skönt att vistas i lite smutsiga och nergångna lokaler som omväxling (såg nog inte en enda person i träningskläder på de timmar vi var där, vilket är ungefär hälften av alla man ser här i westwood). Det var i alla fall fint att se lite indiecrowd, även om jag inser att CSS inte riktigt gör det för mig längre. Representationsmässigt är det fantastiskt och jag skulle ha älskat det, och klätt upp mig i blommig kroppsstrumpa precis som le fox, när jag var 18 men nu var det helt enkelt för mycket gitarr och skrän (kunde bara tänka på r'n'b hits eftersom "live your life" typ är det enda man hör här). Kanske har jag blivit gammal eller bara tråkig? Ett av förbanden spelade i alla fall en cover av Holes "Credit in the straight world" som fick mig att rysa (Courtney du slutar aldrig göra det för mig - längtar efter att träffa dig).

Okej, kanske låter för negativ, men försöker sluta röka och blir lättirriterad och konspiratorisk utan nikotin, som ett jobbigt litet barn. Ber om ursäkt, trivs ju faktiskt ganska bra med saker och ting nu.

Idag började rush som är, fick jag förklarat av mina roomies och tillika sorority-systrar Steffi och Miranda, perioden då det bestäms vilka freshments som kommer in på vilken sorority respektive fraternity. Hela veckan består av intervjuer och urvalsprocesser som ska avgöra vilka, i kappa kappa gammas fall, 50 av 900 tjejer som ansöker som får bli medlemmar, och spendera sin två första collegeår i det mansion som är sororityhuset (dom har kock, städare och en 70-årig sorority-mom som ser till att ingen tar med sig pojkar upp på rummet). Efter att ha varit mycket anti och ovillig har jag nu bestämt mig för att istället omfamna fenomenet och faktiskt inse hur trevliga flickor det är jag bor med, no more negativity - bara vänlig observation. Och nästa vecka, när rush har avslutats i en symbolisk invigningsceremoni, ska vi få följa med till huset och se det irl!

Förresten simmade jag längder idag, det var granar och palmer och amerikansk idyll runtomkring.

Venice, Brentwood mm.

Fredag: åkte till Venice, hängde på stranden, åt gott och blev salongs på samma ställe som sist. Lördag: Beverly Hills en kortis innan vidare till West Hollywood och Sunset, sen flatbar på Santa Monica Blvd och super gay-klubb på Roberston (de hade manliga gogodansare på podium i väldigt lite kläder) corny men skoj. Söndag: födelsedags-bbq för Ingeborg i Brentwoodhemmet hon bor i för tillfället (pappan i familjen är artistcoach, känd dansk komiker var närvarande och allt kändes väldigt LA). Idag hålls någon sorts invigning på campus = jättemycket folk överallt, fri merch som delas ut och fraternities, sororities och andra tvivelaktiga organisationer som ska promota sig (till exempel campus christ crusades och specialaren asian campus christ crusades).