P.S. min nya rumskompis är troligtvis ett trettiofem år gammalt alkoholiserat barn med smyg heterotjejiga egenskaper. Efter att vi bott ihop en vecka hade hon redan hunnit öppna en av mina vinflaskor, äta upp min feta ost samt öppet (läs demonstrativt) läsa Anonyma Alkholisters instruktionsbok och berätta intima detaljer om sitt kärleksliv. Min frustration och irritation var på en osunt hög nivå men har nu lagt sig till rätta i någon slags balans - både hos mig själv och mellan mig och henne.
Längtar bara efter att inte bo med faktiskt galna människor, hade varit skönt som omväxling.

Jag vill och borde skriva mer och oftare här, men dagarna är långa och det finns lite energi kvar efter åtta timmar arbete + 2 timmar pendling. Jag har i alla fall fixat bra cykel nu vilket gör att LA's lokaltrafik inte ter sig lika omöjlig - att dagligen åka tunnelbana gör att det nästan känns som en riktig fungerande storstad och att cykla minst en mil om dagen är bra omväxling till datorn och övrig bildriven transport.

På jobbet närmar vi oss deadline inför höstnumret vilket betyder att alla artiklar som ska publiceras måste faktagranskas så att berörda parter som porträtteras negativt inte ska stämma Ms för felaktig information. Häromdagen var jag tvungen att kontakta Vatikanen och bekräfta en uppgift och eftersom de nog inte alltid har rent mjöl i påsen har de ett press kontor men ingen officiell email address till detta kontor, bara en italienska telefonlista. Det resulterade i att jag fick ringa dem, mitt i natten Kalifornisk tid, bara för att få ett vagt men godtagbart svar.

Jag har också integrerat mig själv ytterligare i det amerikanska samhället genom att skaffa ett bankkonto i Bank of America. Har på något vis lyckats undvika det tidigare men för nästkommande hyra är det nödvändigt att jag kan skriva en check. Som en rolig bonus fick jag Justin Ramirez, en latinokille som var så gay det går utan att vara det öppet på sin arbetsplats, som banktjänstman. Fem minuter in i samtalet har han redan hunnit berätta om hur han under sin uppväxt i East LA blev pistolhotad när han stod på gatan med ett barn i famnen, att hans kompis på lågstadiet blev skjuten till döds med sju skott precis efter att Justin försökt övertala honom att inte bli gängmedlem och att han sett en hel familj bli nerskjuten av misstag. En stund senare utbrister han Sverige? Beyonce spelade där nyligen eller hur? och berättar om hur fint det var när hon sjöng Halo för en leukemisjuk. Sen upprepar han flera gånger hur glad han är över att han tagit sig från City Terrace där han växte upp och betonar hur trevlig jag verkar och hur det syns på mig och Jon att vi passar bra ihop.
Det hela var så bisarrt och så sorgligt men ändå så konstigt normalt. Det är långt ifrån ovanligt här att ha vuxit upp i utkanten eller på gränsen till gängvärlden - min vän Bri har berättat flera historier om klasskompisar på högstadiet som flashade pistoler under kemilektionerna för att verka häftiga, och om hur vanligt det var att folk i high school snortade kokain på lunchrasterna. Det är så långt ifrån min egen uppväxt jag kan tänka mig och det blir så tydligt när man jämför att identitetsprojekten (självklart) också blir helt annorlunda.

Igår var jag på Rosh Hashanah middag, aka firade det judiska nyåret. Det var underbart på ett woody allen vis minus neuroserna - bara äldre intellektuella liberala med lagom avslappnad inställning till religiösa högtider (böner lästes men maten var hela tiden i centrum).

En kvinna med en phd i comparative literature (skrev sin avhandling om absurd teater!), en annan som undervisar i socialt arbete och ekonomi och sitter i fakulteten på University of South California (USC), en terapeut och hennes man som precis gett upp karriären som revisor för att läsa alternativ medicin, och värden vars yrke jag aldrig uppfattade men som gjorde ett fantastiskt jobb med att hålla dynamiken i samtalet stadig. Han satt vid bordets kortsida och ställde frågor till alla, serverade mat, vin och såg till att ingen lämnades utanför - men inte på ett dominerande eller irriterande sätt, bara väldigt graciöst. Det pratades politik och livsval och terapi och vara sådär mysigt som bara riktig intellektuell stimulans kan vara.

bildbevis

Kamerasladden äntligen hittat. Annars mest jobb, jobb, jobb - sitter åtta timmar om dagen och blir ömsom uppeldad över att det finns så mycket att göra i det här landet, så mycket att ta tag i, så många politiska subgenrer att engagera sig i - ömsom ledsen över hur mycket hat, rädsla och motvilja som existerar här.

Högerextremistisk media (aka Fox News et al) mobiliserar sig hårt mot hela Obama regimen och gör allt de kan för att stoppa sjukvårdsreformen. Deras stjärnreporter Glenn Beck sitter på bästa sändingstid och kallar Obama rasist, kommunist och socialist samt säger att allmän sjukvård aldrig kan vara annat är korrupt, dålig och alltigenom ond. Människorna som tittar ser aldrig någon annan tolkning av saken, hör bara att 1,5 miljon människor protesterade mot sjukvårdsreformen i Washington (egentligen var det bara 70 000 som protesterade men högermaffian ljög om siffrorna för att krydda till det lite) och nu har samma människor som predikade mot abort på 90-talet gett sig ut på turné för att be för att Obama snart dör.

Förra veckan satt jag, för Ms räkning, med i en telefonkonferens med representanter för progressiv amerikansk media. Det diskuterades hur bäst mobilisera sig emot aggressiv högermedia och nå ut med rätt information till de som sväljer propagandan med hull och hår eftersom de inte vet bättre, alternativt inte har tillgång till någon annan informationskanal. Det drogs inga direkt slutsatser men det var ändå extremt spännande att få vara del i något så angeläget och på riktigt, och som förhoppningsvis kan resultera i att sjukvårdsreformen verkligen går igenom.

Chubby Checker gitarrister och icke-vita hipsters

Måndagströttheten. Har precis fått mat lagad åt mig som förtärdes ute på takterassen. Medan vi åt höll en av mina grannar på att grilla samt prata högljutt i telefon. Av vad vi hörde av samtalet lät det som han var i 'the industry' (aka filmbranschen) - det klagades bland annat över det meningslösa i att satsa flera miljoner dollar på en 3d version av Titanic, 'who the fuck is gonna go see that' och om hur mycket pengar som lagts ner på James Camerons nya film Avatar (och om hur dålig den uppenbarligen är). När han lagt på började vi prata och det visade sig att han åkt världen runt och spelat 'the Twist' med Chubby Checker samt turnerat med Iggy Pop. Nuförtiden är han i 3d-branschen och hade nyligen spelat in en musikvideo i 3d åt sitt gamla band, the New York Dolls. Innan han gick lämnade han sitt visitkort och sa att vi kunde komma ner när som helst och titta på hans 3d TV.


I lördags hamnade vi, efter att batteriet på Bri's bil dött och vi fick vänta på att AAA (triple A - bilförsäkrings/räddaren i nöden 24/7) kom dit och startade det, i epicentrum av Alt-LA - en hemmafest i Highland park. En betraktelse: det mest autentiska hipsterumgänget här är mångfacetterat över både etnicitets och sexualitetsgränserna: Scarlett som arrangerade festen hemma hos sina föräldrar (vilka också var hemma, pappan agerade säkerhetsvakt i trädgården och välkomnade folk samt kollade deras legitimitet) är av sydamerikanskt ursprung och majoriteten av folket där var INTE vita medelklasskids utan spansktalande arbetarklass. Identifikationer med de flesta kategorier på sexualitets- och genusspektrumet fanns också representerade och bonusinslaget i form av snubben med trustfonden och de medvetet slitna kläderna (som syns på alla evenemang med någon form av hipstercred i LA) bidrog starkt till känslan av att den integration i klubblivet som eftersträvas i politiskt medvetna sammanhang i Sverige, mer eller mindre är uppnådd här. Sen är frågan om det har att göra med ett medveten 'öppenhet' över klassgränser eller om det är ett resultat av att fattiga kreativa människor med skilda klassursprung möts i någorlunda 'billiga' kontexter en annan femma.

p.s. idag betalade min nya roommate två personer 200 dollar för att städa hela vår lägenhet. Det är lyckligtvis inte lika illa som det låter: r, som nyinflyttade a hyr i andra hand av insisterade på att en maid skulle anlitas för att städa ordentligt så a (och jag) inte skulle behöva leva i andras smuts. Och imorse när jag vaknade av dammsugarljud blev jag väldigt glad över att hitta två unga friska människor och inte en utbränd äldre kvinna städa och skrubba. Det blev ändå lite konstigt när den unge killen dammade min bokhylla och lyfte runt på alla småsaker och för att kompensera mitt stillasittande erbjöd jag ett glas isvatten. Efter att ha pratat ett tag om LA och Amerika i stort kom det fram att han är här sedan fem år tillbaka, skådespelar och extraknäcker som städare - stjärnan i senaste filmen han arbetade på var Adam Sandler. Ändå trevligt att man kan kompensera hushållsnära tjänster med lite bondning och politiska samtal, innan han gick addade han mig på facebook.

Re:

Okej, here goes nothing. Det har liksom tagit emot lite att skriva här igen, det tog ungefär en vecka efter återkomsten blev den schlager den skulle bli, och sen var jag tvungen att njuta riktigt ordentligt av den där schlagern, och sen har det bara gått i ett.

Först var det bränderna - 35 grader varmt varje dag och en moln av brandrök som tornade upp sig mot horisonten vart man än tittade. Flera dagar i rad kom vi körande från söder och misstog det apokalyptiska molnet för att komma precis från Mt Washington, hemma. Lyckligtvis visade det sig varje gång att det 'bara' var the Station fire som fortfarande brinner, och nu har brunnit i tre veckor, i bergen ovanför LA.

Sen hettan och ett hus som samlar på sig värmen och slänger den rakt upp i ansiktet på dig. Det går inte att tänka och tiden står nästan stilla. Nu har jag flyttat till en yta med högt i tak och en väldig massa utrymme, det är fortfarande så pass varmt att jag sover med fläkten i sängen, men långt ifrån lika kvävande. Bilder på bryggeriet (mitt nya hem) och den underbara takterassen med utsikt över Downtown LA som ligger precis utanför min dörr kommer så fort jag hittat usb sladden till kameran. Mer detaljer om kvinnomyset på jobbet och allt sjukt som händer i det här landet utlovas också.