Nästan klar med statement of purpose till Stanford nu, men det är omöjligt att inte dra sig lite för att formulera en uppsats som är "din bästa chans att visa antagningskommitten vem DU är" och "troligtvis det viktigaste dokumentet i hela ansökningen". Det blir också extra svårt i amerikanskt kontext eftersom man måste ta i så fruktansvärt och sälja det personliga varumärket som det hetaste och mest välgörande det finns (tänker på jobbansökan jag skrev förra veckan mitt i stress och hets vilket fick mig att låta som om jag kunde rädda USA och världen från allt ont).

I alla fall, förändring är snart här igen och jag omfamnar den, som alltid, med skräckblandad förtjusning.

(Bilden är från Charlie White's American Minor, min bästa konstupplevelse i år).

I Peking gör dom låtsassnö men här bara skiner solen. Imorgon tar jag Graduate Record Exam (GRE) som jag behöver till min Stanfordansökan. ärligt talat är jag inte alls särskilt nervös men alla jag pratar med får en glimt av skräck i ögonen när jag säger att jag ska göra det. Vet inte om det är något jag borde veta som jag inte vet eller om jag bara har för stort intellektuellt självförtroende.

'Det är mycket nu' eller hur 7 av 10 punkter i livet lägger sig på hög och bildar en äcklig frustrerande massa.

Roligt att den här killen, känd från Freaks and Geeks var på samma Halloween fest som jag utklädd till pruttkudde. Också kul att jag stirrade och viskade om honom varje gång han gick förbi. "jag lovar, det är han från freaks and geeks, jag lovar". För såklart brydde sig ingen lika mycket som jag eftersom alla där bott i LA för länge för att inte vara jaded när det kommer till kändisar.