onsdagen den 24:e mars 2010

Ahh det är vår. Så himla fint. livet=bra.

onsdagen den 10:e februari 2010

Extra element



Det snöar. Jag är i storstädernas storstad och det bara snöar. Alla skolor plus hela FN hade redan i förväg fått ledigt för att det skulle snöa så mycket. Jag promenerade tjugo minuter i motvind för att gå på uppföljningsbesök hos doktorn (när man ansöker om green card måste man vaccinera sig mot x antal sjukdomar så man inte smittar amerikanerna med obskyra Europeiska sjukdomar) bara för att upptäcka att det inte var någon där, gissar att de tagit snöledigt de med.

"Daddy Can't Control the Weather... Yet." via Gawker

fredagen den 5:e februari 2010

New York City


Har flyttat till New York - flög hit från LA i måndags och sov på hotell första nätterna innan vi efter ett otal antal lägenhetsvisningar hittade en etta i Fort Greene. Det känns bra, men inte särskilt mycket. Som om den stora staden och surrealismen av det hela är för överväldigande, bedövande nästan.

söndagen den 29:e november 2009


Nästan klar med statement of purpose till Stanford nu, men det är omöjligt att inte dra sig lite för att formulera en uppsats som är "din bästa chans att visa antagningskommitten vem DU är" och "troligtvis det viktigaste dokumentet i hela ansökningen". Det blir också extra svårt i amerikanskt kontext eftersom man måste ta i så fruktansvärt och sälja det personliga varumärket som det hetaste och mest välgörande det finns (tänker på jobbansökan jag skrev förra veckan mitt i stress och hets vilket fick mig att låta som om jag kunde rädda USA och världen från allt ont).

I alla fall, förändring är snart här igen och jag omfamnar den, som alltid, med skräckblandad förtjusning.

(Bilden är från Charlie White's American Minor, min bästa konstupplevelse i år).

torsdagen den 12:e november 2009

onsdagen den 11:e november 2009


I Peking gör dom låtsassnö men här bara skiner solen. Imorgon tar jag Graduate Record Exam (GRE) som jag behöver till min Stanfordansökan. ärligt talat är jag inte alls särskilt nervös men alla jag pratar med får en glimt av skräck i ögonen när jag säger att jag ska göra det. Vet inte om det är något jag borde veta som jag inte vet eller om jag bara har för stort intellektuellt självförtroende.

måndagen den 9:e november 2009

'Det är mycket nu' eller hur 7 av 10 punkter i livet lägger sig på hög och bildar en äcklig frustrerande massa.

måndagen den 2:e november 2009

Roligt att den här killen, känd från Freaks and Geeks var på samma Halloween fest som jag utklädd till pruttkudde. Också kul att jag stirrade och viskade om honom varje gång han gick förbi. "jag lovar, det är han från freaks and geeks, jag lovar". För såklart brydde sig ingen lika mycket som jag eftersom alla där bott i LA för länge för att inte vara jaded när det kommer till kändisar.

fredagen den 30:e oktober 2009


Jag fick världens finaste överraskningsfest i lördags, alla tvivel är borta - jag har den bästa av alla kärlekar, han hade till och med kontaktat hela kontoret i smyg plus förberett kakor och finsprit, det enda som saknades var hoppborg, men det har jag blivit lovad till nästa år.

I tisdags var jag på Women's Conference i Long Beach - ett påkostat kalas arrangerat av Arnold Schwarzenegger och hans fru Maria Shriver, Kaliforniens First Lady samt en Kennedy. Fick höra Madeleine Albright säga "Jag tror det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varann" samt plocka på mig ett oändligt antal gratissaker.

I helgen är det Halloween, vi ska vara Laura Dern och Nicholas Cage i Wild at Heart - inte för känt, inte för obskyrt. #mitt amerikanska liv

söndagen den 18:e oktober 2009

Har precis spenderat hela kvällen med att dekorera Anthony E. Zuiker's (aka han som skapade CSI) hus för en Halloween fest. Hans fru är tydligen besatt av Halloween (här bloggar hon om det) och varje år arrangerar de en extremt välplanerad fest - huset var fullt med all sorts rekvisita: zombies, varulvar, kistor och blodiga huvuden. Teamet som arbetade med dekoren har jobbat heltid med det i tre månader redan och budgeten för hela festen är uppe i ca 100 000 dollar. Har man inte för mycket pengar/för lite engagemang i verkligheten om man spenderar så mycket tid, energi och kapital på en enda fest?

lördagen den 17:e oktober 2009


I onsdags kom jag till jobbet helt genomblöt eftersom det spöregnade och jag på något sätt lyckats lämna alla mina regnkläder i Sverige (eller någonannanstans, oklart var de är i detta nu). Den sympati jag bemöttes med på kontoret den morgonen är exemplarisk för mysstämingen där.

För att skildra det komplett måste Dave först introduceras: Dave är den enda manliga medarbetaren på Ms. Han sköter videoarkivet och arkiverar allt digitalt som har med feminism att göra, men han jobbar inte vanliga arbetstider utan kommer till kontoret runt fem på eftermiddagen och stannar natten igenom till 11 på morgonen. Förutom okonventionell dygnsrytm så är han rigorös vegan samt cyklar överallt, för ett par veckor sen när vi firade hans 50:e födelsedag berättade han hur han cyklat genom hela USA - från Santa Monica till Florida - på 80-talet för att uppmärksamma the Equal Rights Amendment.

När jag kom in genomblöt häromdagen erbjöd han sig att låna ut sitt regnställ till mig eftersom jag ju kommer till kontoret ungefär när han går där ifrån, och han kommer precis innan jag går- så då kunde vi ju dela! Sen fick jag låna torra kläder av min chef Michel och helt plötsligt var det kalla, våta slag livet placerat på mitt ansikte borta och världen kändes istället extra tillmötesgående.

Men sen igår, fredag när jag äntligen tagit in att nu ska det bli kallt och ruggigt och tog på mig läderstövlarna med fodring i som inte har några hål så var det 30 grader och sol igen. Idag är det uppe i 35 och bara att röra sig lämnar svettdroppar på överläppen.

Annars roligt igår var att snubben som kör tunnelbanan jag åker med varje morgon frågade "Var har du varit? Vi saknade du och din cykel här igår. Skönt att se att du är okej" - ett ganska tydligt tecken på att det inte är särskilt många av de 13 miljoner invånarna i den här staden som nyttjar lokaltrafiken..

söndagen den 11:e oktober 2009

Det börjar bli höst. Luften är alldeles krispig och klar, härom morgonen var himlen till och med grå och det kändes alldeles underbart på riktigt och mycket viktigare än vanligt att gå till jobbet - som om koncentrationen kommer lättare när det är kallt (runt 20 grader på dagarna och runt 15 på kvällarna).
Kort lägesrapport förutom vädret:
Å ena sidan flyter allt på moln - jag liksom slås av insikten att det är här jag är nu, det är hit livet har tagit mig och det är så väldigt långt ifrån var det var bara för ett, för att inte säga två-tre, år sen. Och det är så jävla bra. Om jag har kommit så här långt kan jag ju göra vad som helst, det finns inga gränser.

Å andra sidan blir jag ibland så trött - det är stora, komplicerade processer som har startats och ska startas. Klarar jag det? Är jag stark nog? Jag skulle önska att det fanns andrum och tid och plats att sätta sig ner, slappna av och hinna känna efter mer. När alla och allting omkring en springer så snabbt blir man nertrampad och bortappad om man inte håller samma tempo. Och alltid tanken att om vad som kom först - känslan eller situationen.

onsdagen den 30:e september 2009

P.S. min nya rumskompis är troligtvis ett trettiofem år gammalt alkoholiserat barn med smyg heterotjejiga egenskaper. Efter att vi bott ihop en vecka hade hon redan hunnit öppna en av mina vinflaskor, äta upp min feta ost samt öppet (läs demonstrativt) läsa Anonyma Alkholisters instruktionsbok och berätta intima detaljer om sitt kärleksliv. Min frustration och irritation var på en osunt hög nivå men har nu lagt sig till rätta i någon slags balans - både hos mig själv och mellan mig och henne.
Längtar bara efter att inte bo med faktiskt galna människor, hade varit skönt som omväxling.

tisdagen den 29:e september 2009

Jag vill och borde skriva mer och oftare här, men dagarna är långa och det finns lite energi kvar efter åtta timmar arbete + 2 timmar pendling. Jag har i alla fall fixat bra cykel nu vilket gör att LA's lokaltrafik inte ter sig lika omöjlig - att dagligen åka tunnelbana gör att det nästan känns som en riktig fungerande storstad och att cykla minst en mil om dagen är bra omväxling till datorn och övrig bildriven transport.

På jobbet närmar vi oss deadline inför höstnumret vilket betyder att alla artiklar som ska publiceras måste faktagranskas så att berörda parter som porträtteras negativt inte ska stämma Ms för felaktig information. Häromdagen var jag tvungen att kontakta Vatikanen och bekräfta en uppgift och eftersom de nog inte alltid har rent mjöl i påsen har de ett press kontor men ingen officiell email address till detta kontor, bara en italienska telefonlista. Det resulterade i att jag fick ringa dem, mitt i natten Kalifornisk tid, bara för att få ett vagt men godtagbart svar.

Jag har också integrerat mig själv ytterligare i det amerikanska samhället genom att skaffa ett bankkonto i Bank of America. Har på något vis lyckats undvika det tidigare men för nästkommande hyra är det nödvändigt att jag kan skriva en check. Som en rolig bonus fick jag Justin Ramirez, en latinokille som var så gay det går utan att vara det öppet på sin arbetsplats, som banktjänstman. Fem minuter in i samtalet har han redan hunnit berätta om hur han under sin uppväxt i East LA blev pistolhotad när han stod på gatan med ett barn i famnen, att hans kompis på lågstadiet blev skjuten till döds med sju skott precis efter att Justin försökt övertala honom att inte bli gängmedlem och att han sett en hel familj bli nerskjuten av misstag. En stund senare utbrister han Sverige? Beyonce spelade där nyligen eller hur? och berättar om hur fint det var när hon sjöng Halo för en leukemisjuk. Sen upprepar han flera gånger hur glad han är över att han tagit sig från City Terrace där han växte upp och betonar hur trevlig jag verkar och hur det syns på mig och Jon att vi passar bra ihop.
Det hela var så bisarrt och så sorgligt men ändå så konstigt normalt. Det är långt ifrån ovanligt här att ha vuxit upp i utkanten eller på gränsen till gängvärlden - min vän Bri har berättat flera historier om klasskompisar på högstadiet som flashade pistoler under kemilektionerna för att verka häftiga, och om hur vanligt det var att folk i high school snortade kokain på lunchrasterna. Det är så långt ifrån min egen uppväxt jag kan tänka mig och det blir så tydligt när man jämför att identitetsprojekten (självklart) också blir helt annorlunda.

söndagen den 27:e september 2009

lördagen den 19:e september 2009

Igår var jag på Rosh Hashanah middag, aka firade det judiska nyåret. Det var underbart på ett woody allen vis minus neuroserna - bara äldre intellektuella liberala med lagom avslappnad inställning till religiösa högtider (böner lästes men maten var hela tiden i centrum).

En kvinna med en phd i comparative literature (skrev sin avhandling om absurd teater!), en annan som undervisar i socialt arbete och ekonomi och sitter i fakulteten på University of South California (USC), en terapeut och hennes man som precis gett upp karriären som revisor för att läsa alternativ medicin, och värden vars yrke jag aldrig uppfattade men som gjorde ett fantastiskt jobb med att hålla dynamiken i samtalet stadig. Han satt vid bordets kortsida och ställde frågor till alla, serverade mat, vin och såg till att ingen lämnades utanför - men inte på ett dominerande eller irriterande sätt, bara väldigt graciöst. Det pratades politik och livsval och terapi och vara sådär mysigt som bara riktig intellektuell stimulans kan vara.

torsdagen den 17:e september 2009

bildbevis

Kamerasladden äntligen hittat. Annars mest jobb, jobb, jobb - sitter åtta timmar om dagen och blir ömsom uppeldad över att det finns så mycket att göra i det här landet, så mycket att ta tag i, så många politiska subgenrer att engagera sig i - ömsom ledsen över hur mycket hat, rädsla och motvilja som existerar här.

Högerextremistisk media (aka Fox News et al) mobiliserar sig hårt mot hela Obama regimen och gör allt de kan för att stoppa sjukvårdsreformen. Deras stjärnreporter Glenn Beck sitter på bästa sändingstid och kallar Obama rasist, kommunist och socialist samt säger att allmän sjukvård aldrig kan vara annat är korrupt, dålig och alltigenom ond. Människorna som tittar ser aldrig någon annan tolkning av saken, hör bara att 1,5 miljon människor protesterade mot sjukvårdsreformen i Washington (egentligen var det bara 70 000 som protesterade men högermaffian ljög om siffrorna för att krydda till det lite) och nu har samma människor som predikade mot abort på 90-talet gett sig ut på turné för att be för att Obama snart dör.

Förra veckan satt jag, för Ms räkning, med i en telefonkonferens med representanter för progressiv amerikansk media. Det diskuterades hur bäst mobilisera sig emot aggressiv högermedia och nå ut med rätt information till de som sväljer propagandan med hull och hår eftersom de inte vet bättre, alternativt inte har tillgång till någon annan informationskanal. Det drogs inga direkt slutsatser men det var ändå extremt spännande att få vara del i något så angeläget och på riktigt, och som förhoppningsvis kan resultera i att sjukvårdsreformen verkligen går igenom.










måndagen den 14:e september 2009

Chubby Checker gitarrister och icke-vita hipsters

Måndagströttheten. Har precis fått mat lagad åt mig som förtärdes ute på takterassen. Medan vi åt höll en av mina grannar på att grilla samt prata högljutt i telefon. Av vad vi hörde av samtalet lät det som han var i 'the industry' (aka filmbranschen) - det klagades bland annat över det meningslösa i att satsa flera miljoner dollar på en 3d version av Titanic, 'who the fuck is gonna go see that' och om hur mycket pengar som lagts ner på James Camerons nya film Avatar (och om hur dålig den uppenbarligen är). När han lagt på började vi prata och det visade sig att han åkt världen runt och spelat 'the Twist' med Chubby Checker samt turnerat med Iggy Pop. Nuförtiden är han i 3d-branschen och hade nyligen spelat in en musikvideo i 3d åt sitt gamla band, the New York Dolls. Innan han gick lämnade han sitt visitkort och sa att vi kunde komma ner när som helst och titta på hans 3d TV.


I lördags hamnade vi, efter att batteriet på Bri's bil dött och vi fick vänta på att AAA (triple A - bilförsäkrings/räddaren i nöden 24/7) kom dit och startade det, i epicentrum av Alt-LA - en hemmafest i Highland park. En betraktelse: det mest autentiska hipsterumgänget här är mångfacetterat över både etnicitets och sexualitetsgränserna: Scarlett som arrangerade festen hemma hos sina föräldrar (vilka också var hemma, pappan agerade säkerhetsvakt i trädgården och välkomnade folk samt kollade deras legitimitet) är av sydamerikanskt ursprung och majoriteten av folket där var INTE vita medelklasskids utan spansktalande arbetarklass. Identifikationer med de flesta kategorier på sexualitets- och genusspektrumet fanns också representerade och bonusinslaget i form av snubben med trustfonden och de medvetet slitna kläderna (som syns på alla evenemang med någon form av hipstercred i LA) bidrog starkt till känslan av att den integration i klubblivet som eftersträvas i politiskt medvetna sammanhang i Sverige, mer eller mindre är uppnådd här. Sen är frågan om det har att göra med ett medveten 'öppenhet' över klassgränser eller om det är ett resultat av att fattiga kreativa människor med skilda klassursprung möts i någorlunda 'billiga' kontexter en annan femma.

lördagen den 12:e september 2009

p.s. idag betalade min nya roommate två personer 200 dollar för att städa hela vår lägenhet. Det är lyckligtvis inte lika illa som det låter: r, som nyinflyttade a hyr i andra hand av insisterade på att en maid skulle anlitas för att städa ordentligt så a (och jag) inte skulle behöva leva i andras smuts. Och imorse när jag vaknade av dammsugarljud blev jag väldigt glad över att hitta två unga friska människor och inte en utbränd äldre kvinna städa och skrubba. Det blev ändå lite konstigt när den unge killen dammade min bokhylla och lyfte runt på alla småsaker och för att kompensera mitt stillasittande erbjöd jag ett glas isvatten. Efter att ha pratat ett tag om LA och Amerika i stort kom det fram att han är här sedan fem år tillbaka, skådespelar och extraknäcker som städare - stjärnan i senaste filmen han arbetade på var Adam Sandler. Ändå trevligt att man kan kompensera hushållsnära tjänster med lite bondning och politiska samtal, innan han gick addade han mig på facebook.

Re:

Okej, here goes nothing. Det har liksom tagit emot lite att skriva här igen, det tog ungefär en vecka efter återkomsten blev den schlager den skulle bli, och sen var jag tvungen att njuta riktigt ordentligt av den där schlagern, och sen har det bara gått i ett.

Först var det bränderna - 35 grader varmt varje dag och en moln av brandrök som tornade upp sig mot horisonten vart man än tittade. Flera dagar i rad kom vi körande från söder och misstog det apokalyptiska molnet för att komma precis från Mt Washington, hemma. Lyckligtvis visade det sig varje gång att det 'bara' var the Station fire som fortfarande brinner, och nu har brunnit i tre veckor, i bergen ovanför LA.

Sen hettan och ett hus som samlar på sig värmen och slänger den rakt upp i ansiktet på dig. Det går inte att tänka och tiden står nästan stilla. Nu har jag flyttat till en yta med högt i tak och en väldig massa utrymme, det är fortfarande så pass varmt att jag sover med fläkten i sängen, men långt ifrån lika kvävande. Bilder på bryggeriet (mitt nya hem) och den underbara takterassen med utsikt över Downtown LA som ligger precis utanför min dörr kommer så fort jag hittat usb sladden till kameran. Mer detaljer om kvinnomyset på jobbet och allt sjukt som händer i det här landet utlovas också.