Det börjar bli höst. Luften är alldeles krispig och klar, härom morgonen var himlen till och med grå och det kändes alldeles underbart på riktigt och mycket viktigare än vanligt att gå till jobbet - som om koncentrationen kommer lättare när det är kallt (runt 20 grader på dagarna och runt 15 på kvällarna).
Kort lägesrapport förutom vädret:
Å ena sidan flyter allt på moln - jag liksom slås av insikten att det är här jag är nu, det är hit livet har tagit mig och det är så väldigt långt ifrån var det var bara för ett, för att inte säga två-tre, år sen. Och det är så jävla bra. Om jag har kommit så här långt kan jag ju göra vad som helst, det finns inga gränser.

Å andra sidan blir jag ibland så trött - det är stora, komplicerade processer som har startats och ska startas. Klarar jag det? Är jag stark nog? Jag skulle önska att det fanns andrum och tid och plats att sätta sig ner, slappna av och hinna känna efter mer. När alla och allting omkring en springer så snabbt blir man nertrampad och bortappad om man inte håller samma tempo. Och alltid tanken att om vad som kom först - känslan eller situationen.