söndag 29 november 2009


Nästan klar med statement of purpose till Stanford nu, men det är omöjligt att inte dra sig lite för att formulera en uppsats som är "din bästa chans att visa antagningskommitten vem DU är" och "troligtvis det viktigaste dokumentet i hela ansökningen". Det blir också extra svårt i amerikanskt kontext eftersom man måste ta i så fruktansvärt och sälja det personliga varumärket som det hetaste och mest välgörande det finns (tänker på jobbansökan jag skrev förra veckan mitt i stress och hets vilket fick mig att låta som om jag kunde rädda USA och världen från allt ont).

I alla fall, förändring är snart här igen och jag omfamnar den, som alltid, med skräckblandad förtjusning.

(Bilden är från Charlie White's American Minor, min bästa konstupplevelse i år).

onsdag 11 november 2009


I Peking gör dom låtsassnö men här bara skiner solen. Imorgon tar jag Graduate Record Exam (GRE) som jag behöver till min Stanfordansökan. ärligt talat är jag inte alls särskilt nervös men alla jag pratar med får en glimt av skräck i ögonen när jag säger att jag ska göra det. Vet inte om det är något jag borde veta som jag inte vet eller om jag bara har för stort intellektuellt självförtroende.

måndag 9 november 2009

'Det är mycket nu' eller hur 7 av 10 punkter i livet lägger sig på hög och bildar en äcklig frustrerande massa.

måndag 2 november 2009

Roligt att den här killen, känd från Freaks and Geeks var på samma Halloween fest som jag utklädd till pruttkudde. Också kul att jag stirrade och viskade om honom varje gång han gick förbi. "jag lovar, det är han från freaks and geeks, jag lovar". För såklart brydde sig ingen lika mycket som jag eftersom alla där bott i LA för länge för att inte vara jaded när det kommer till kändisar.

fredag 30 oktober 2009


Jag fick världens finaste överraskningsfest i lördags, alla tvivel är borta - jag har den bästa av alla kärlekar, han hade till och med kontaktat hela kontoret i smyg plus förberett kakor och finsprit, det enda som saknades var hoppborg, men det har jag blivit lovad till nästa år.

I tisdags var jag på Women's Conference i Long Beach - ett påkostat kalas arrangerat av Arnold Schwarzenegger och hans fru Maria Shriver, Kaliforniens First Lady samt en Kennedy. Fick höra Madeleine Albright säga "Jag tror det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varann" samt plocka på mig ett oändligt antal gratissaker.

I helgen är det Halloween, vi ska vara Laura Dern och Nicholas Cage i Wild at Heart - inte för känt, inte för obskyrt. #mitt amerikanska liv

söndag 18 oktober 2009

Har precis spenderat hela kvällen med att dekorera Anthony E. Zuiker's (aka han som skapade CSI) hus för en Halloween fest. Hans fru är tydligen besatt av Halloween (här bloggar hon om det) och varje år arrangerar de en extremt välplanerad fest - huset var fullt med all sorts rekvisita: zombies, varulvar, kistor och blodiga huvuden. Teamet som arbetade med dekoren har jobbat heltid med det i tre månader redan och budgeten för hela festen är uppe i ca 100 000 dollar. Har man inte för mycket pengar/för lite engagemang i verkligheten om man spenderar så mycket tid, energi och kapital på en enda fest?

lördag 17 oktober 2009


I onsdags kom jag till jobbet helt genomblöt eftersom det spöregnade och jag på något sätt lyckats lämna alla mina regnkläder i Sverige (eller någonannanstans, oklart var de är i detta nu). Den sympati jag bemöttes med på kontoret den morgonen är exemplarisk för mysstämingen där.

För att skildra det komplett måste Dave först introduceras: Dave är den enda manliga medarbetaren på Ms. Han sköter videoarkivet och arkiverar allt digitalt som har med feminism att göra, men han jobbar inte vanliga arbetstider utan kommer till kontoret runt fem på eftermiddagen och stannar natten igenom till 11 på morgonen. Förutom okonventionell dygnsrytm så är han rigorös vegan samt cyklar överallt, för ett par veckor sen när vi firade hans 50:e födelsedag berättade han hur han cyklat genom hela USA - från Santa Monica till Florida - på 80-talet för att uppmärksamma the Equal Rights Amendment.

När jag kom in genomblöt häromdagen erbjöd han sig att låna ut sitt regnställ till mig eftersom jag ju kommer till kontoret ungefär när han går där ifrån, och han kommer precis innan jag går- så då kunde vi ju dela! Sen fick jag låna torra kläder av min chef Michel och helt plötsligt var det kalla, våta slag livet placerat på mitt ansikte borta och världen kändes istället extra tillmötesgående.

Men sen igår, fredag när jag äntligen tagit in att nu ska det bli kallt och ruggigt och tog på mig läderstövlarna med fodring i som inte har några hål så var det 30 grader och sol igen. Idag är det uppe i 35 och bara att röra sig lämnar svettdroppar på överläppen.

Annars roligt igår var att snubben som kör tunnelbanan jag åker med varje morgon frågade "Var har du varit? Vi saknade du och din cykel här igår. Skönt att se att du är okej" - ett ganska tydligt tecken på att det inte är särskilt många av de 13 miljoner invånarna i den här staden som nyttjar lokaltrafiken..

söndag 11 oktober 2009

Det börjar bli höst. Luften är alldeles krispig och klar, härom morgonen var himlen till och med grå och det kändes alldeles underbart på riktigt och mycket viktigare än vanligt att gå till jobbet - som om koncentrationen kommer lättare när det är kallt (runt 20 grader på dagarna och runt 15 på kvällarna).
Kort lägesrapport förutom vädret:
Å ena sidan flyter allt på moln - jag liksom slås av insikten att det är här jag är nu, det är hit livet har tagit mig och det är så väldigt långt ifrån var det var bara för ett, för att inte säga två-tre, år sen. Och det är så jävla bra. Om jag har kommit så här långt kan jag ju göra vad som helst, det finns inga gränser.

Å andra sidan blir jag ibland så trött - det är stora, komplicerade processer som har startats och ska startas. Klarar jag det? Är jag stark nog? Jag skulle önska att det fanns andrum och tid och plats att sätta sig ner, slappna av och hinna känna efter mer. När alla och allting omkring en springer så snabbt blir man nertrampad och bortappad om man inte håller samma tempo. Och alltid tanken att om vad som kom först - känslan eller situationen.

onsdag 30 september 2009

P.S. min nya rumskompis är troligtvis ett trettiofem år gammalt alkoholiserat barn med smyg heterotjejiga egenskaper. Efter att vi bott ihop en vecka hade hon redan hunnit öppna en av mina vinflaskor, äta upp min feta ost samt öppet (läs demonstrativt) läsa Anonyma Alkholisters instruktionsbok och berätta intima detaljer om sitt kärleksliv. Min frustration och irritation var på en osunt hög nivå men har nu lagt sig till rätta i någon slags balans - både hos mig själv och mellan mig och henne.
Längtar bara efter att inte bo med faktiskt galna människor, hade varit skönt som omväxling.

tisdag 29 september 2009

Jag vill och borde skriva mer och oftare här, men dagarna är långa och det finns lite energi kvar efter åtta timmar arbete + 2 timmar pendling. Jag har i alla fall fixat bra cykel nu vilket gör att LA's lokaltrafik inte ter sig lika omöjlig - att dagligen åka tunnelbana gör att det nästan känns som en riktig fungerande storstad och att cykla minst en mil om dagen är bra omväxling till datorn och övrig bildriven transport.

På jobbet närmar vi oss deadline inför höstnumret vilket betyder att alla artiklar som ska publiceras måste faktagranskas så att berörda parter som porträtteras negativt inte ska stämma Ms för felaktig information. Häromdagen var jag tvungen att kontakta Vatikanen och bekräfta en uppgift och eftersom de nog inte alltid har rent mjöl i påsen har de ett press kontor men ingen officiell email address till detta kontor, bara en italienska telefonlista. Det resulterade i att jag fick ringa dem, mitt i natten Kalifornisk tid, bara för att få ett vagt men godtagbart svar.

Jag har också integrerat mig själv ytterligare i det amerikanska samhället genom att skaffa ett bankkonto i Bank of America. Har på något vis lyckats undvika det tidigare men för nästkommande hyra är det nödvändigt att jag kan skriva en check. Som en rolig bonus fick jag Justin Ramirez, en latinokille som var så gay det går utan att vara det öppet på sin arbetsplats, som banktjänstman. Fem minuter in i samtalet har han redan hunnit berätta om hur han under sin uppväxt i East LA blev pistolhotad när han stod på gatan med ett barn i famnen, att hans kompis på lågstadiet blev skjuten till döds med sju skott precis efter att Justin försökt övertala honom att inte bli gängmedlem och att han sett en hel familj bli nerskjuten av misstag. En stund senare utbrister han Sverige? Beyonce spelade där nyligen eller hur? och berättar om hur fint det var när hon sjöng Halo för en leukemisjuk. Sen upprepar han flera gånger hur glad han är över att han tagit sig från City Terrace där han växte upp och betonar hur trevlig jag verkar och hur det syns på mig och Jon att vi passar bra ihop.
Det hela var så bisarrt och så sorgligt men ändå så konstigt normalt. Det är långt ifrån ovanligt här att ha vuxit upp i utkanten eller på gränsen till gängvärlden - min vän Bri har berättat flera historier om klasskompisar på högstadiet som flashade pistoler under kemilektionerna för att verka häftiga, och om hur vanligt det var att folk i high school snortade kokain på lunchrasterna. Det är så långt ifrån min egen uppväxt jag kan tänka mig och det blir så tydligt när man jämför att identitetsprojekten (självklart) också blir helt annorlunda.

lördag 19 september 2009

Igår var jag på Rosh Hashanah middag, aka firade det judiska nyåret. Det var underbart på ett woody allen vis minus neuroserna - bara äldre intellektuella liberala med lagom avslappnad inställning till religiösa högtider (böner lästes men maten var hela tiden i centrum).

En kvinna med en phd i comparative literature (skrev sin avhandling om absurd teater!), en annan som undervisar i socialt arbete och ekonomi och sitter i fakulteten på University of South California (USC), en terapeut och hennes man som precis gett upp karriären som revisor för att läsa alternativ medicin, och värden vars yrke jag aldrig uppfattade men som gjorde ett fantastiskt jobb med att hålla dynamiken i samtalet stadig. Han satt vid bordets kortsida och ställde frågor till alla, serverade mat, vin och såg till att ingen lämnades utanför - men inte på ett dominerande eller irriterande sätt, bara väldigt graciöst. Det pratades politik och livsval och terapi och vara sådär mysigt som bara riktig intellektuell stimulans kan vara.

torsdag 17 september 2009

bildbevis

Kamerasladden äntligen hittat. Annars mest jobb, jobb, jobb - sitter åtta timmar om dagen och blir ömsom uppeldad över att det finns så mycket att göra i det här landet, så mycket att ta tag i, så många politiska subgenrer att engagera sig i - ömsom ledsen över hur mycket hat, rädsla och motvilja som existerar här.

Högerextremistisk media (aka Fox News et al) mobiliserar sig hårt mot hela Obama regimen och gör allt de kan för att stoppa sjukvårdsreformen. Deras stjärnreporter Glenn Beck sitter på bästa sändingstid och kallar Obama rasist, kommunist och socialist samt säger att allmän sjukvård aldrig kan vara annat är korrupt, dålig och alltigenom ond. Människorna som tittar ser aldrig någon annan tolkning av saken, hör bara att 1,5 miljon människor protesterade mot sjukvårdsreformen i Washington (egentligen var det bara 70 000 som protesterade men högermaffian ljög om siffrorna för att krydda till det lite) och nu har samma människor som predikade mot abort på 90-talet gett sig ut på turné för att be för att Obama snart dör.

Förra veckan satt jag, för Ms räkning, med i en telefonkonferens med representanter för progressiv amerikansk media. Det diskuterades hur bäst mobilisera sig emot aggressiv högermedia och nå ut med rätt information till de som sväljer propagandan med hull och hår eftersom de inte vet bättre, alternativt inte har tillgång till någon annan informationskanal. Det drogs inga direkt slutsatser men det var ändå extremt spännande att få vara del i något så angeläget och på riktigt, och som förhoppningsvis kan resultera i att sjukvårdsreformen verkligen går igenom.










måndag 14 september 2009

Chubby Checker gitarrister och icke-vita hipsters

Måndagströttheten. Har precis fått mat lagad åt mig som förtärdes ute på takterassen. Medan vi åt höll en av mina grannar på att grilla samt prata högljutt i telefon. Av vad vi hörde av samtalet lät det som han var i 'the industry' (aka filmbranschen) - det klagades bland annat över det meningslösa i att satsa flera miljoner dollar på en 3d version av Titanic, 'who the fuck is gonna go see that' och om hur mycket pengar som lagts ner på James Camerons nya film Avatar (och om hur dålig den uppenbarligen är). När han lagt på började vi prata och det visade sig att han åkt världen runt och spelat 'the Twist' med Chubby Checker samt turnerat med Iggy Pop. Nuförtiden är han i 3d-branschen och hade nyligen spelat in en musikvideo i 3d åt sitt gamla band, the New York Dolls. Innan han gick lämnade han sitt visitkort och sa att vi kunde komma ner när som helst och titta på hans 3d TV.


I lördags hamnade vi, efter att batteriet på Bri's bil dött och vi fick vänta på att AAA (triple A - bilförsäkrings/räddaren i nöden 24/7) kom dit och startade det, i epicentrum av Alt-LA - en hemmafest i Highland park. En betraktelse: det mest autentiska hipsterumgänget här är mångfacetterat över både etnicitets och sexualitetsgränserna: Scarlett som arrangerade festen hemma hos sina föräldrar (vilka också var hemma, pappan agerade säkerhetsvakt i trädgården och välkomnade folk samt kollade deras legitimitet) är av sydamerikanskt ursprung och majoriteten av folket där var INTE vita medelklasskids utan spansktalande arbetarklass. Identifikationer med de flesta kategorier på sexualitets- och genusspektrumet fanns också representerade och bonusinslaget i form av snubben med trustfonden och de medvetet slitna kläderna (som syns på alla evenemang med någon form av hipstercred i LA) bidrog starkt till känslan av att den integration i klubblivet som eftersträvas i politiskt medvetna sammanhang i Sverige, mer eller mindre är uppnådd här. Sen är frågan om det har att göra med ett medveten 'öppenhet' över klassgränser eller om det är ett resultat av att fattiga kreativa människor med skilda klassursprung möts i någorlunda 'billiga' kontexter en annan femma.

lördag 12 september 2009

p.s. idag betalade min nya roommate två personer 200 dollar för att städa hela vår lägenhet. Det är lyckligtvis inte lika illa som det låter: r, som nyinflyttade a hyr i andra hand av insisterade på att en maid skulle anlitas för att städa ordentligt så a (och jag) inte skulle behöva leva i andras smuts. Och imorse när jag vaknade av dammsugarljud blev jag väldigt glad över att hitta två unga friska människor och inte en utbränd äldre kvinna städa och skrubba. Det blev ändå lite konstigt när den unge killen dammade min bokhylla och lyfte runt på alla småsaker och för att kompensera mitt stillasittande erbjöd jag ett glas isvatten. Efter att ha pratat ett tag om LA och Amerika i stort kom det fram att han är här sedan fem år tillbaka, skådespelar och extraknäcker som städare - stjärnan i senaste filmen han arbetade på var Adam Sandler. Ändå trevligt att man kan kompensera hushållsnära tjänster med lite bondning och politiska samtal, innan han gick addade han mig på facebook.

Re:

Okej, here goes nothing. Det har liksom tagit emot lite att skriva här igen, det tog ungefär en vecka efter återkomsten blev den schlager den skulle bli, och sen var jag tvungen att njuta riktigt ordentligt av den där schlagern, och sen har det bara gått i ett.

Först var det bränderna - 35 grader varmt varje dag och en moln av brandrök som tornade upp sig mot horisonten vart man än tittade. Flera dagar i rad kom vi körande från söder och misstog det apokalyptiska molnet för att komma precis från Mt Washington, hemma. Lyckligtvis visade det sig varje gång att det 'bara' var the Station fire som fortfarande brinner, och nu har brunnit i tre veckor, i bergen ovanför LA.

Sen hettan och ett hus som samlar på sig värmen och slänger den rakt upp i ansiktet på dig. Det går inte att tänka och tiden står nästan stilla. Nu har jag flyttat till en yta med högt i tak och en väldig massa utrymme, det är fortfarande så pass varmt att jag sover med fläkten i sängen, men långt ifrån lika kvävande. Bilder på bryggeriet (mitt nya hem) och den underbara takterassen med utsikt över Downtown LA som ligger precis utanför min dörr kommer så fort jag hittat usb sladden till kameran. Mer detaljer om kvinnomyset på jobbet och allt sjukt som händer i det här landet utlovas också.




måndag 6 juli 2009

Jetlag

Klockan är 04.41 på morgonen svensk tid och jag kan inte sova. Jag trodde jag hade kommit undan jetlaggen men icke. Sitter nu i mammas kök och ser solen gå upp över de lundensiska utkanterna och hör det extremt höga fågelkvittret. Vill att det ska bli imorgon så jag kan göra saker, träffa vänner och inte bara tänka på hur jag kommer vara för trött för att göra något alls imorgon.

I alla fall, uppklädda innan Magic Castle + Farmlab:


onsdag 24 juni 2009

Jag bor typ i ghettot nu, det är mysigt förutom att jag skäms över min vithet. Häromveckan satt jag på det lokala biblioteket med min Macbook och skämdes över att vara så väldigt priviligerad.
Varje dag hörs melodin från glassbilen - en smutsvit van med glassannonser upptejpade på sidan, och enligt grannen är huset på hörnet längst ner på gatan knarkhögkvarter.
Men tacosen på taquerian runt hörnet är något av det godaste jag någonsin ätit och den armeniska marknaden i närheten har ett fantastiskt utbud av grönsaker och frukt plus billig ostdisk.

Ikväll cyklar vi på fest, precis som man ska. Den 4:e juli åker jag till Sverige temporärt och oj vad fantastiskt det ska bli men också ganska så sorgligt.

lördag 13 juni 2009

Har slutat skolan, är i San Francisco och förvånas över hur glad man kan bli av en riktig stad. Här kan man gå till saker och ting och lokaltrafiken fungerar faktiskt - för lång tid i LA och att inte behöva åka bil på en hel helg känns som ett mirakel. Och kaféer och barer och folk ute på gatorna och liksom möten med människor. Idag strosade vi runt i Castro och hittade potentiella nya kompisar ute på gatan, bara sådär. Såg också en helt naken man på Harvey Milk plaza plus gigantisk regnbågsflagga.

Snart ska vi ta tunnelbanan och GÅ till en bar - underbart.

onsdag 10 juni 2009

Ah nu borde jag egentligen plugga till min näst sista final i morgon bitti men koncentrationen går sådär, måste pausa och dela med mig av de senaste dagarnas bisarra upplevelser.

För det första hade jag min hittintills mesta beverly hills 90210 upplevelse i lördags när jag följde med Jons familj på studentfest för hans gamla granne som flyttat till ett gigantiskt hus i gated community. Huset var inrett i 'Toscana-stil' med låtsas trä målat på väggarna, en av toaletterna hade till och med ett italienskt landskap målat på alla fyra väggar, alla, och möblemanget var precis sådär vulgärt och överdådigt som man förväntar sig att amerikaner inreder när de försöker vara smakfulla (Europa) men också visa hur mycket pengar de har. I trädgården fanns kronan på verket - poolen med det inbyggda vattenfallet och ruschkanan - allt i fake sten som ser äkta ut på avstånd men när man kommer när ser man att det är plast. Bakom utomhusbaren stod en av de caterade bartendersen och jag var tvungen att berätta för honom att han var precis som Jesse i tv-serien mest för att hela situationen var så överväldigande.
Pricken över i:et var de fyra småfulla kvinnorna som presenterade sig som "the O.C housewifes" och som tydligen skickat flera av sina barn till bootcamp och rehab för dåligt uppförande men som i smyg röker gräs typ hela tiden. Att mamman till studenten, Kara, hade vunnit Miss California två gånger på 90-talet (pokalerna satt inramade i ett glasskåp mitt i all Toscana) och nu hade gjort både en och två ansiktslyftningar och en bröstförstoring gjorde också sitt. Precis innan vi gick därifrån kommenterade Jons mamma Karas leopardmönstrade klänning med öppen rygg, "Kara never needs to wear a bra cause she has ..." med en menande blick.

Sen såg jag Peaches på henry fonda theater och även om hennes senaste grejer inte är superbra så bytte hon kläder minst fem gånger och vigde tre gay par på scen som protest mot Kaliforniens fortsatta förbud mot samkönade äktenskap, och det var all in all en väldigt bra show, rent visuellt.

Igår åkte vi till en annan del av Orange County - Little Saigon och grannybar där den äldre arbetarklassen spenderar sina kvällar. Jag blev bästis med bartendern Ronda - en platinablond kvinna i 40-50 års åldern med rökröst, och Carol som hade på sig en sjukhusscrub med blommor på och som ville adoptera mig extra mycket efter vi kommit på att vi fyller år på samma dag. Vi sjöng även karaokee vilket var skoj även om det var en stor besvikelse att skivan med Total eclipse of the heart var sönder. Sen vietnamiska smörgåsar på Lees innan hemgång.

Och på fredag blir det äntligen San Fransisco och om mindre än en månad Sverige.

onsdag 3 juni 2009


åh åh åh så bra idag. det är grått och luktar regn ute, jag har lämnat in mitt sista paper, har bara två finals och ett grupparbete kvar nästa vecka - skolavslutningsstämning, hopp i luften.
och om några timmar kommer kärleken och hämtar upp mig och min packning och jag flyttar och livet känns nästan, nästan, som en birgitta stenberg roman.

fredag 29 maj 2009

Ja alltså jag fick praktikplatsen! är väldigt glad och känner att ja, livet ordnar sig ju alltid till slut, har flyt och så vidare.

Nu ska jag med förälder till Warner Brothers studios på studio tour - kanske ser en kändis eller en filminspelning, *hoppas*

onsdag 27 maj 2009

Aaah alltså det är mycket nu. Jag sitter fast i ett paper om Helen of Troy via Iliaden, Euripides, kristet kvinnohat, lesbisk feministisk omskrivning och Erica Jong:ish 70-tals emancipatorisk tolkning. det går sådär för jag har för mycket idéer och vet att det kommer betygsättas väldigt hårt, kan inte avgränsa rätt riktigt.
Sen måste jag skriva en uppsats om syftet med mitt liv via symbolisk interaktionism, etnometodologi och neurovetenskaplig kritik.
Men ja, i guess it's all good, jag får ju i teorin min examen om bara några veckor - jag och Ingeborg funderar på att ha ett "no fee-no degree" graduation party för att fira att våra 'socialistiska' ursprungsländer möjliggör snyltande på köpe-utbildning.

och nästa vecka flyttar jag till den 'bra' sidan av stan! ska bli underbart.

torsdag 21 maj 2009

Har precis varit och röstat på Feministisk Initiativ till Europa Parlamentet, kändes lite bisarrt dock att går och rösta i den här byggnaden:



Också intressant att både Sverigdemokraterna och Junilistan hade valsedlar här utöver standard partierna, själv fick jag fylla i tom valsedel.
Känner mig i alla fall som en duktig svensk medborgare idag.

fredag 15 maj 2009

Har precis varit på intervju här, väldigt fascinerande att en av USAs största feministiska tidningar har kontor mitt i Beverly Hills - jag kom för tidigt och hann gå runt bland tanning salons:en och advokatbyråerna och kunde inte låta bli att reflektera över paradoxen. Men antar att det gör det extra intressant - skriva samhällskritik mitt i uppe i ytligheten.

Själva intervjun gick bra - drog Sverigekortet och berättade om FI, fri utbildning osv och om hur jag utvecklat min feministiska identitet, plus fick komplimanger för engelskan. Men jag tar inte ut något i förskott och håller hoppet lågt, för säkerhets skull. Aka - fråga inte, jag berättar.

torsdag 7 maj 2009

Skapelsens pelare


"This photo was taken with the Hubble Space Telescope. The Pillars of Creation is a region inside the Eagle Nebula. It’s basically a star factory. Each pillar is light years in length and is made of hydrogen gas and dust. The gas is so dense that the gravitational forces cause it to contract, forming stars."

Det är så fint, skapelsens pelare finns inte gömda i en religiös berättelse någonstans - de finns i rymden, långt långt bort. (det är så konstigt med rymden, jag har spenderat väldigt lite tid med att tänka på rymden i mitt liv - men så gör man det och känner sig så liten, så fruktansvärt skönt liten i det stora hela)

Jag var kvar i biblioteket till halv två inatt och när jag cyklade hem blåste det fortfarande varma vindar och var 20 grader varmt. Mycket varma vindar nu, de liksom smeker benen när man går barbent (ursäkta användingen av 'smeker' som mest konnoterar dåliga saker, men inget annat ord är riktigt applicerbart.)

Min lärare i socialpsykologi har en konstförening vid sidan av akademin och är sådär lite härligt utflippad, typ så hon berättar om hur hon tog sin radikala konstnärspojkvän med hem till den mormonska släkten i Utah och tipsar obrydda sociologier om 'galen' modern konst. Hon kräver att vi producerar text tre gånger i veckan och nästa vecka ska den fem-sex sidiga uppsatsen vars ända riktlinjer är "Vad är själv?" vara klar. Men jag gillar det, jag tänker liksom lite att hon är en sån professor som jag kommer vara en dag - lite förvirrad och okonventionell men väldigt strikt när det kommer till kritan.

Annars är det mest Helen of Troy och konstruktioner av femininitet och ideal och identitet och själv och gränser och planer och ansvar och projekt, projekt, projekt - fantastiska och underbara och skrämmande så där så man måste ta flera djupa andetag för man är så jävla rädd för att de ska misslyckas, eller ännu värre - lyckas.

Hur dealar man med att få det man vill ha? hur dealar man med att livet är här och nu och inte sen?

torsdag 2 april 2009

Okej,väldigt dåligt med uppdateringar nu, sorry, det har hänt:

*Maria och Staffan var och hälsade på en hel vecka, vi mest gick ut, mös och åkte även till Malibu. Lite extra roligt var det att jag och Staffan träffade Peter Jöback ute och pratade bort minst en kvart med honom - han berättade bland annat att när fans kommer fram till honom ute hemma i Sverige säger han oftast "jag jobbar inte just nu" för att avleda uppmärksamheten.

*Jag har haft springbreak, det var mysigt, tog ett impulsbeslut och åkte till vegas vilket var vidrigt men fascinerande (full analys här).

*Spenderade 14 timmar i sträck på Disneyland, Jons mamma jobbar där så vi kom in gratis och blev bjudna först på lunch och sen middag, den senare på Rainforest Café i Downtown Disney - det är en tema restaurang helt inredd med låtsas djungelväxter och plastdjur. Vi satt precis vid elefanterna som grymtade till och rörde lite på snabeln var 30:e minut när det var storm (då dämpas belysningen och det pumpas ut åsk och regn ljud ur högtalarna). Och ja,det finns ett Downtown Disney som är som ett stort utomhusköpcentrum med både hotell, restauranger och shopping; och så är det så rent så man blir rädd, samma sak inne på Disneyland där allt är hyperverkligt - man får inte röka någonstans utom på de små rökrutorna i utkanten, ingen av byggnaderna på Disneyland är höga nog för en att se utanför själva Disneyland för att skapa illusionen av att det är den enda verklighet som existerar.
Och eftersom jag hade berättat för Jons familj om den svenska traditionen av att titta på kalle anka på julafton (med responsen "so, Sweden is a country full of Disneyfreaks, who knew?") gav hans mamma mig ett signerat foto på Kalle Anka (alltså en människa i Kalle Anka kostym) adresserat till mig, med kommentaren "now you'll be famous in Sweden". (obs! alltså skämtsamt)

*Var äntligen och såg "The Room", en fruktansvärt dålig film som fått hype omkring sig just för att den är så dålig. Folk ser den och kastar saker på filmduken, skriker och buar om hur dålig den är och blir fulla i salongen; det finns en hel rit omkring för vad som ska skrikas och vad som ska kastas och när detta ska göras. Regissören själv presenterar alltid filmen och det är också han som finansierar visningen av den. Såg Drew Barrymoore och Justin Long där vilket kändes stort, funderade ett tag på att gå fram och bjuda på en cigg (ja,folk röker i salongen också) men avvaktade och bara mös i stunden istället.

*Börjat skolan igen - kul, bra kurser osv. Ser speciellt fram emot hur socialpsykologi kursen utvecklar sig, den inleddes nämligen med diskussionsfrågan "what is art" - vilket må kännas gjort i vissa sammanhang men på en sociologi kurs som den här känns det mest väldigt kul att någon inbegriper konst och kultur i sitt lärande. Sen har jag en vag känsla av att jag skulle undervisa som den här professorn gör, identifikation gör en ju alltid lite svag i knäna.

Sen har det ju hänt en massa andra saker också, genomgående bra saker, men de är alldeles för många för att räkna upp här.

onsdag 11 mars 2009

Stephen Hawking

Jaha, då har man sett Stephen Hawking live (obs! världens mest kända fysiker, inte dj-kollektivet), inte riktigt den jag trodde skulle bli min första riktiga kändis-spotting. Jon drog med mig på det grandiosa eventet på hans gamla college USC - och även om själva föreläsningen inte var super bra så var det extremt intressant att se den brokiga skaran av fans som lika gärna skulle ha kunnat tillhöra valfritt väletablerat pop/rock band.
Föreläsningen var också ett steg för mig att utöka min kunskap om 'hård' vetenskap, det tog ungefär 10-15 minuter innan jag släppte tanken "hur kan människor vara intresserade av det här när mänskliga relationer är så fruktansvärt mycket intressantare?" och "varför känner jag mig inte det minsta tilltalad av naturvetenskaperna? är det enbart på grund av dess extremt maskulina konnotationer?". I efterföljande diskussioner har jag dock insett att jag nog lite väl lättvindigt har uttalat mig om dessa maskulina konnotationer och kanske även tillåtit mig att göra generaliserade uttalanden om saker jag egentligen inte vet så mycket om; bottom line: 'hård' vetenskap kan vara kul det med, även där finns rum för flytande signifikanter och filosofiska frågeställningar! (kan kvantfysik vara den ultimata postmoderna drömmen?)

tisdag 24 februari 2009

Fulkulturen och jag

LA är på många sätt fulkulturens huvudstad - i the valley produceras mest porr i hela världen (en av mina klasskamrater berättade om hur hon och hennes barndomsvän alltid fick leka i hennes familjs trädgård eftersom barndomsvännens pappa var porrfilmsproducent och höll på att spela in porrfilm i deras trädgård - vilket var helt normaliserat); UCLA hade en screening av världens mest bekostade porrfilm - den "Pirates of the carribean" allegoriska "Pirates 2"; kändisar behandlas som rojaliteter - det finaste du kan jobba med är nöje; till och med universitetsvärlden är influerad av 'fulkulturen' - Ingeborgs lärare jobbade tidigare på Playboy magazine och ett år tog han med hela "art of the interview" - klassen till Playboy Mansion för att intervjua Hugh Hefner; och sist men inte minst - här har stora delar av filmindustrin slutat hymla om att de producerar film för konsten och inte bara för pengar (allting går att vinstmaximera).

Det som blir tydligt efter ett tag i detta 'syndens näste', i alla fall för någon som mig som genom åren läst perezhilton regelbundet och kunnat njuta en och annan Mary-Kate och Ashley Olsen film på bakisdagar, är att när den är så in-your-face hela tiden blir det istället extremt viktigt att ta avstånd från den. Det blir ganska snabbt klart att de "ironiska" fulkulturskonsumenterna här är ytterst få och att de flesta i själva verket tar fulkultursuttrycken på allvar och läser dem bokstavligt. I förlängningen blir min "ironiska" fulkulturskonsumtion ett födande av ett monster och till slut längtar jag bara efter substans.

Och det bästa är att substansen finns här också, alltså kan jag fortsätta leta efter Courtney (för henne ger jag aldrig upp) samtidigt som jag fyller på mina Jelinek, Lynch och Herzog referenser.

Premiären av "He's just not that into you" (som för övrigt verkar vara en av årets sämsta filmer - building strong and steady on the gender dichotomy y'all, typ) via Los Angeles Times.

Och alltså det är ju inte som jag dumpat fulkulturen helt, jag tycker fortfarande att det är ganska häftigt att J känner en i Freaks n Geeks och att han har festat med han som spelar Simon i Seventh Heaven(han den superfula blonda killen) när de gick på college. Bara inte lika häftigt som för ett halvår sen.

onsdag 18 februari 2009

Okej, sorry för dålig update - det är bara att det händer så mycket roligt och bra nu så att jag inte har tid. Men lite kort bara,

I lördags firade jag och J alla hjärtans dag ironiskt = gick på scientologi museum (obs båda var gratis skulle aldrig stödja dom med pengar). För er som inte vet så är scientologi nog världens knäppaste och mest godtyckliga religion. Den grundades någon gång på 50-talet(?) av sci-fi författaren L. Ron Hubbard som själv var gravt psykiskt sjukt, gick på en massa droger och förgrep sig på barn. Hubbard led av svår paranoia och därför är också hela scientologikyrkan extremt paranoid, på 50-talet spionerade dom bland annat på FBI och CIA. För att gå med måste man betala pengar och sen måste varje medlem succesivt betala mer och mer för att få veta vad religionen egentligen går ut på (inte många utanför kyrkan vet men det har typ att göra med utomjordingar som tagit mänskliga själar i anspråk osv).

Av någon anledning är scientologerna emot all form av psykatri och har därför upprättat ett anti-psykiatri museum mitt i Hollywood, det heter passande nog "Psychiatry: An industry of Death Museum" och utställningen går ut på att koppla allt ont som någonsin hänt i världen till psykiatri - förintelsen, rasbiologi, terrorism och 9/11. De använder också termen "Human rights" (mänskliga rättigheter) i sitt organisationsnamn trots att kampen MOT psykiatri inte har något som helst med faktiska mänskliga rättigheter att göra.

Efter anti-psykiatri chocken och sorgen som kom med att inse att folk faktiskt går på det där var vi tvugna att dricka ett par tre GT's för att stålsätta oss för The L Ron Hubbard Life Exhibition. Där fick vi en guidad tour av en kvinna med tom blick som svarade avledande på alla mina frågor och lät oss mäta våra tankar på en maskin. Där visar dom också helt påhittad fakta som att Hubbards bok "Dianetics" skulle vara världens mest översatta bok osv.

Spännande var det i alla fall, men lite läskigt också med alla döda ögon och till synes hjärntvättade människor. Frågan som kom upp sinsemellan oss var huruvida det finns någon på toppen som sitter där med alla pengar och göttar sig och vet att allt bara är på låtsas.

Annars mest skola och umgänge, och imorron kommer Karin = mys!

Och just det, förra veckan hade jag äntligen tid att ta min första körlektion som gick förvånansvärt bra, med bara lite lite övning till så är nog körkortet snart i mina händer.

onsdag 28 januari 2009

Happiness (obs inte filmen)

Åh. På fredag ska jag på fest med tema maktskiftet Bush -> Obama som fått namnet "The We're Fucked Party" med lite lagom subtil referens till exalteringen över inaugurationen osv. All event info sjuder av amerikansk wizzkid ironi (underrubriken är "you don't have any money but we have copious amounts of drugs and alcohol. Go.) och jag älskar varje sekund av att få hänga med smarta kids med neverending wit som ratar dålig populärkultur med de mest fantastiska referenser.
Snart kommer jag också vara sådär härligt cynisk (den sortens cynism som ändå är väldigt hjärtlig och härlig) och dra pun efter pun som framhäver min ödmjuka smartness.

I helgen ska jag också med största säkert till San Diego, vill bara lyssna på det här i bilen ner --> Since 77.

Ah så lycklig nu. (om bara technon inte hade varit personifierad av stiffness och uptightness i de flesta fall hade allt varit perfekt.)

p.s. har också varit ganska språkförvirrad den senaste tiden. *kanske märks*.

tisdag 20 januari 2009

On another note

1. Fan vad jag älskar skolan. Svulstiga meningar drypandes av intellektuella formuleringar och verb verb verb. Att kunna utveckla ett resonemang utan att behöva "börja om från början" och vara tvungen att tappa bort sig i pedagogiska förklaringar. Förra veckan påmindes jag om varför jag älskar universitetet och varför jag är här, åh den amerikanska feminismen och det amerikanska explicita. Det är underbart, inget annat.

2. I helgen var jag i Compton och tittade på the Watts towers som är som ett gigantiskt sandslott (typ):


Det var surrealistiskt att faktiskt vara i Compton och South Central som på något sätt är mer koncept än faktiska platser. Vi var där mitt på dagen när det är relativt säkert, men Jon låste ändå bildörrarna när vi började närma oss för att slippa risken av bilkapning. Compton är inte heller den allra farligaste delen av LA längre, området där de flesta gängkrig begås ligger däremot inte så långt därifrån och går under det subtila namnet "the jungle".
Sen var vi på museum och födelsedagsfest i Silverlake och fick ringa hemligt nummer för att få adressen och lösenord till en hemlig fest Downtown. När vi väl kom dit visade det sig ligga mitt i fashion district (som är helt dött på kvällarna men fyllt av folk och kommers på dagarna), utanför en fasad stod en mystisk man som släppte in oss så fort vi sa lösenordet "skinny blue jeans". In other words - det närmaste jag hittills kommit svartklubben i Beverly Hills 90210, S02E15.

3. Premiären för säsong 6 av L - word i söndags var ju lite av en besvikelse, ingen av skådespelarna dök upp och det blev mest en fest i trashy flatkultur med nästan uteslutande lipstick lesbians och dålig r'n'b. Avsnittet var inte heller särskilt bra, tyvärr känns det som dom piskat den sista spännande intrigen ur den där storyn för länge sen.

I alla fall, just nu känns det som att jag vill stanna här för alltid.

tisdag 13 januari 2009

Jag har så sjukt mycket att göra. Måste läsa texter, måste läsa böcker, måste skriva paper. Tar alltså paus från alla andra delar av mitt liv vilket har visat sig förvånansvärt skönt.
Ska bara försöka hitta Ingeborg som sitter på akuten med kallbrand i tummen.
Hejdå

P.S. Det är 25 grader varmt, och 13:e januari.

fredag 9 januari 2009

Excerpts from my daily life

När jag kom tillbaka till LA i måndags var det grått och ganska kallt, men på något sätt en lättnad att vara tillbaka. Palmerna i bakgrunden och det infrastrukturella förfallet är fruktansvärt vackert och jag har ju alltid älskat palm-estetik, det är det ingen idé att förneka.




Skolan börjar också styra upp sig, jag har blandat annat ett seminarium om Chicagoskolan och symbolisk interaktionism med en professor som levererar anekdot efter anekdot om kulturskillnader och kulturella koder. Den tråkigaste kursen som jag tar för att jag måste verkar också arta sig helt okej eftersom min TA, som jag är ytligt bekant med sen en tidigare kurs men som jag aldrig hade då, har placerat mig i sin grupp utan att jag frågat men eftersom "she'd love to have me".
På begäran så illustrerar följande tre bilder "just another day at the office", typ såhär ser varje skoldag ut (exkluderat de faktiska föreläsningarna).




Stina var och hälsade på precis innan jul och vi var blandat annat i Venices kanalområden (ni vet där Cindy Walsh hänger med sin college-sweetheart som hon nästan är otrogen med) och på LACMA (som hade mycket bra modernt, förutom den fula Jeff Koontz hunden som tycks vara överallt i världen just nu, finns det flera stycken eller bara en särskilt ond en?)









Det luktar vår ute och häromdagen när jag i ett mindre starkt ögonblick dragit mig undan för kontemplation på någon trappa någonstans på campus under ett träd, kom två kristna studenter och frågade om dom kunde be för mig och gick sedan iväg i tysthet med knäppta händer.