Jag vill och borde skriva mer och oftare här, men dagarna är långa och det finns lite energi kvar efter åtta timmar arbete + 2 timmar pendling. Jag har i alla fall fixat bra cykel nu vilket gör att LA's lokaltrafik inte ter sig lika omöjlig - att dagligen åka tunnelbana gör att det nästan känns som en riktig fungerande storstad och att cykla minst en mil om dagen är bra omväxling till datorn och övrig bildriven transport.

På jobbet närmar vi oss deadline inför höstnumret vilket betyder att alla artiklar som ska publiceras måste faktagranskas så att berörda parter som porträtteras negativt inte ska stämma Ms för felaktig information. Häromdagen var jag tvungen att kontakta Vatikanen och bekräfta en uppgift och eftersom de nog inte alltid har rent mjöl i påsen har de ett press kontor men ingen officiell email address till detta kontor, bara en italienska telefonlista. Det resulterade i att jag fick ringa dem, mitt i natten Kalifornisk tid, bara för att få ett vagt men godtagbart svar.

Jag har också integrerat mig själv ytterligare i det amerikanska samhället genom att skaffa ett bankkonto i Bank of America. Har på något vis lyckats undvika det tidigare men för nästkommande hyra är det nödvändigt att jag kan skriva en check. Som en rolig bonus fick jag Justin Ramirez, en latinokille som var så gay det går utan att vara det öppet på sin arbetsplats, som banktjänstman. Fem minuter in i samtalet har han redan hunnit berätta om hur han under sin uppväxt i East LA blev pistolhotad när han stod på gatan med ett barn i famnen, att hans kompis på lågstadiet blev skjuten till döds med sju skott precis efter att Justin försökt övertala honom att inte bli gängmedlem och att han sett en hel familj bli nerskjuten av misstag. En stund senare utbrister han Sverige? Beyonce spelade där nyligen eller hur? och berättar om hur fint det var när hon sjöng Halo för en leukemisjuk. Sen upprepar han flera gånger hur glad han är över att han tagit sig från City Terrace där han växte upp och betonar hur trevlig jag verkar och hur det syns på mig och Jon att vi passar bra ihop.
Det hela var så bisarrt och så sorgligt men ändå så konstigt normalt. Det är långt ifrån ovanligt här att ha vuxit upp i utkanten eller på gränsen till gängvärlden - min vän Bri har berättat flera historier om klasskompisar på högstadiet som flashade pistoler under kemilektionerna för att verka häftiga, och om hur vanligt det var att folk i high school snortade kokain på lunchrasterna. Det är så långt ifrån min egen uppväxt jag kan tänka mig och det blir så tydligt när man jämför att identitetsprojekten (självklart) också blir helt annorlunda.