1. Jag har börjat skolan och det var, som allt annat, som hämtat från en collegefilm. Kanske någon från 80-talet, gärna lite socialrealism också eftersom byggnaden i sig var sådär 80-talsnergången och det var plastgolv och bruna dörrar. Läraren var precis så karismatisk som man kan förvänta sig av en femtionånting årig man i hawaiskjorta med några sorts politiska ideal. Han var överlag entuasiastisk uppblandat med lite lite cynism, ungefär: jag-vet-att-världen-är-korrupt-och-bortom-allt-moraliskt-vett-men-jag-vill-ändå-kämpa-för-sanningen-och-rättvisan. Och jag frågade om han inte tyckte det var problematiskt att prata om en objektiv sanning, och ja,jag kände mig som en idiot som ville glänsa för att hon upptäckt det postmoderna dilemmat, men legitimerade det (och legitimerar det) med att de andras frågor var till 90% dummare än min och att det under lektionens gång hade uppmanats till diskussion (plus att allt jag hört från andra håll om hur man lyckas akademiskt här är att man bör synas och höras).
2. Såg jag min första kändis häromdagen, Alexandra Paul (hon som spelade den "naturliga" tjejen i Baywatch) stod nere i Westwood och uppmanade folk att rösta.
3. En av mina roomies Miranda avslöjade igår att hon var på Nobelmiddagen för 4 år sen och dansade med prins Carl-Philip eftersom hennes styvpappa vann Nobelpriset i fysik det året. Styvpappan satt mitt emellan Kungen och Silvia. Royalistimpad!
4. Såg Chabrols "La fille coupée en deux", som i för sig var dålig, men som gav mig Europa-längtan. Så himla korkat jag vet att romantisera Europa när jag är här, en plats som hela tiden romantiseras i Europa. Men ja, gräset är alltid grönare och andra klyschor. Att åka världen runt för att inse vad som är viktigt osv. (och nej,jag kommer inte säga "inre resa" - någonstans får gränsen gå).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar