Häromdagen åt jag själv på Taco Bell, satt i UCLAs food court-matsal för att utnyttja deras internet och åt smaklösa Taco Bell-tacos. Det var alldeles tomt på människor så när som på två-tre andra ensamätare och medan den mexikanska städpersonalen började städa upp inför stängning började jag gråta. Ensammast i hela världen och övertygad om att det här året kommer bli ett fruktansvärt år.

Det känns på många sätt som om jag slungats ut i ett låtsasuniversum medan livet fortsätter som vanligt och på riktigt någon annanstans. Tänker på de "stora frågorna" och famlar blint efter referenser att identifiera mig med. Nivån på min självanalys är så att säga hög (inte för att jag vet om det hjälper särskilt mycket). För vem är jag i en lägenhet täckt av heltäckningsmattor och kontorsstolar klädda i tigerhud? Vem blir jag tillsammans med gulliga collegetjejer som är besatta av bröllop och inte kan laga mat. ”Oh can you cook? Maybe you can teach us some things?” Jag dömer inte – våra utgångspunkter och referenser är bara så fundamentalt olika.

Så jag köpte Nylon för att ta till mig den populärkulturella fåra jag väl anses tillhöra men mådde så illa av den ytlighet och osäkerhet den genererar att jag aldrig ens öppnade tidningen.

(Så konstigt att (om)definiera sig i ett helt nytt sammanhang, skapa en annan sorts historia, nyttigt? Det var ju det jag ville. Det här? Kanske har det blivit något annat.)





P.S. Praktiska detaljer: min svenska telefon fungerar inte alls här, hör av er till min amerikanska telefon istället så blir jag jätteglad: 001-310-990-9213