Den här staden gör mig holistisk, spirituell till och med.

Kanske är det ett behov av att stanna upp och hitta en fast punkt när allt går så fort och är så stort. Eller så är det det erkännande det här samhället ger åt det religiösa och det spirituella, ett erkännande som inte finns i Sverige. Här säger min feministiskt medvetna och liberala vän att hon är ateist. Ingen av mina närmsta vänner hemma säger sig tillhöra en religiös tro och vad jag vet känner de inte heller ett behov av att statuera att de inte gör det. Religion är på så sätt alltid närvarande här, det är en högst aktuell identifikationskategori, varför så många sätter tro i första hand även när det gäller politik.
LA är ju också yogans huvudstad, kanske är det vädret, kanske naturen, kanske är det det Kalifornien gör mot en.

Igår var jag ute med min nyfunna svenska vän Sam, vi såg Girl Talk i Hollywood men det var för mycket hets och O.C. - rock - känsla så vi stannade bara 10 minuter och åkte istället på mexikansk indieklubb i Little Tokyo med hans besökande vänner. Eftersom lokaltrafiken är nästan lika med noll så sov jag på soffan i Koreatown och vaknade imorse med en sån där fantastisk söndagskänsla som vissa söndagar befriade från ångest kan erbjuda. Det var den där helhetskänslan och någon sorts abstrakt insikt om att veta "hur saker ligger till" och vad jag ska göra resten av livet.
På soffan i köket hittade jag ett nummer av Sonic och Isabels recension av Young Jeezy vilket kändes som ett tecken. Jag är inte säker på vad det skulle betyda men det var liksom helheten, Go Getta, Isabel och filten.
Sen gick jag hem och bara ville suga i mig allt det fina - människorna, palmerna, himlen, värmen och bergen i bakgrunden. It all adds up och it all makes sense liksom.