Jag fick världens finaste överraskningsfest i lördags, alla tvivel är borta - jag har den bästa av alla kärlekar, han hade till och med kontaktat hela kontoret i smyg plus förberett kakor och finsprit, det enda som saknades var hoppborg, men det har jag blivit lovad till nästa år.

I tisdags var jag på Women's Conference i Long Beach - ett påkostat kalas arrangerat av Arnold Schwarzenegger och hans fru Maria Shriver, Kaliforniens First Lady samt en Kennedy. Fick höra Madeleine Albright säga "Jag tror det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varann" samt plocka på mig ett oändligt antal gratissaker.

I helgen är det Halloween, vi ska vara Laura Dern och Nicholas Cage i Wild at Heart - inte för känt, inte för obskyrt. #mitt amerikanska liv

Har precis spenderat hela kvällen med att dekorera Anthony E. Zuiker's (aka han som skapade CSI) hus för en Halloween fest. Hans fru är tydligen besatt av Halloween (här bloggar hon om det) och varje år arrangerar de en extremt välplanerad fest - huset var fullt med all sorts rekvisita: zombies, varulvar, kistor och blodiga huvuden. Teamet som arbetade med dekoren har jobbat heltid med det i tre månader redan och budgeten för hela festen är uppe i ca 100 000 dollar. Har man inte för mycket pengar/för lite engagemang i verkligheten om man spenderar så mycket tid, energi och kapital på en enda fest?

I onsdags kom jag till jobbet helt genomblöt eftersom det spöregnade och jag på något sätt lyckats lämna alla mina regnkläder i Sverige (eller någonannanstans, oklart var de är i detta nu). Den sympati jag bemöttes med på kontoret den morgonen är exemplarisk för mysstämingen där.

För att skildra det komplett måste Dave först introduceras: Dave är den enda manliga medarbetaren på Ms. Han sköter videoarkivet och arkiverar allt digitalt som har med feminism att göra, men han jobbar inte vanliga arbetstider utan kommer till kontoret runt fem på eftermiddagen och stannar natten igenom till 11 på morgonen. Förutom okonventionell dygnsrytm så är han rigorös vegan samt cyklar överallt, för ett par veckor sen när vi firade hans 50:e födelsedag berättade han hur han cyklat genom hela USA - från Santa Monica till Florida - på 80-talet för att uppmärksamma the Equal Rights Amendment.

När jag kom in genomblöt häromdagen erbjöd han sig att låna ut sitt regnställ till mig eftersom jag ju kommer till kontoret ungefär när han går där ifrån, och han kommer precis innan jag går- så då kunde vi ju dela! Sen fick jag låna torra kläder av min chef Michel och helt plötsligt var det kalla, våta slag livet placerat på mitt ansikte borta och världen kändes istället extra tillmötesgående.

Men sen igår, fredag när jag äntligen tagit in att nu ska det bli kallt och ruggigt och tog på mig läderstövlarna med fodring i som inte har några hål så var det 30 grader och sol igen. Idag är det uppe i 35 och bara att röra sig lämnar svettdroppar på överläppen.

Annars roligt igår var att snubben som kör tunnelbanan jag åker med varje morgon frågade "Var har du varit? Vi saknade du och din cykel här igår. Skönt att se att du är okej" - ett ganska tydligt tecken på att det inte är särskilt många av de 13 miljoner invånarna i den här staden som nyttjar lokaltrafiken..

Det börjar bli höst. Luften är alldeles krispig och klar, härom morgonen var himlen till och med grå och det kändes alldeles underbart på riktigt och mycket viktigare än vanligt att gå till jobbet - som om koncentrationen kommer lättare när det är kallt (runt 20 grader på dagarna och runt 15 på kvällarna).
Kort lägesrapport förutom vädret:
Å ena sidan flyter allt på moln - jag liksom slås av insikten att det är här jag är nu, det är hit livet har tagit mig och det är så väldigt långt ifrån var det var bara för ett, för att inte säga två-tre, år sen. Och det är så jävla bra. Om jag har kommit så här långt kan jag ju göra vad som helst, det finns inga gränser.

Å andra sidan blir jag ibland så trött - det är stora, komplicerade processer som har startats och ska startas. Klarar jag det? Är jag stark nog? Jag skulle önska att det fanns andrum och tid och plats att sätta sig ner, slappna av och hinna känna efter mer. När alla och allting omkring en springer så snabbt blir man nertrampad och bortappad om man inte håller samma tempo. Och alltid tanken att om vad som kom först - känslan eller situationen.