Den här staden gör mig holistisk, spirituell till och med.

Kanske är det ett behov av att stanna upp och hitta en fast punkt när allt går så fort och är så stort. Eller så är det det erkännande det här samhället ger åt det religiösa och det spirituella, ett erkännande som inte finns i Sverige. Här säger min feministiskt medvetna och liberala vän att hon är ateist. Ingen av mina närmsta vänner hemma säger sig tillhöra en religiös tro och vad jag vet känner de inte heller ett behov av att statuera att de inte gör det. Religion är på så sätt alltid närvarande här, det är en högst aktuell identifikationskategori, varför så många sätter tro i första hand även när det gäller politik.
LA är ju också yogans huvudstad, kanske är det vädret, kanske naturen, kanske är det det Kalifornien gör mot en.

Igår var jag ute med min nyfunna svenska vän Sam, vi såg Girl Talk i Hollywood men det var för mycket hets och O.C. - rock - känsla så vi stannade bara 10 minuter och åkte istället på mexikansk indieklubb i Little Tokyo med hans besökande vänner. Eftersom lokaltrafiken är nästan lika med noll så sov jag på soffan i Koreatown och vaknade imorse med en sån där fantastisk söndagskänsla som vissa söndagar befriade från ångest kan erbjuda. Det var den där helhetskänslan och någon sorts abstrakt insikt om att veta "hur saker ligger till" och vad jag ska göra resten av livet.
På soffan i köket hittade jag ett nummer av Sonic och Isabels recension av Young Jeezy vilket kändes som ett tecken. Jag är inte säker på vad det skulle betyda men det var liksom helheten, Go Getta, Isabel och filten.
Sen gick jag hem och bara ville suga i mig allt det fina - människorna, palmerna, himlen, värmen och bergen i bakgrunden. It all adds up och it all makes sense liksom.

Lite självförhärligande

Idag bjöd en av mina kursare på Beef Jerky och blev extremt förvånad när jag undrade vad det var (det är precis så äckligt som det låter - torkat, kryddat kött i snacksform). Hon var minst lika förvånad när jag berättade att jag kom från Sverige och faktiskt inte var amerikan, "cause you really got the accent". Nu vill jag inte vara sån men lite stolt är jag ändå för att jag efter en och halv månad här lyckats lägga mig till med omisskännlig calli accent. Jag förklarade det som alltid med det amerikaniserade popkulturella klimatet i Sverige och den stora tur vi har som lever i ett land där filmer och tv-serier inte dubbas utan undertextas.

Och igår ursäktade sig T.A:n (Teacher's Assistent), som leder diskussionstimmarna till Sociology of the Family - kursen jag läser, för att diskussionerna låg på en för låg nivå efter att jag förklarat att jag redan mycket väl vet att familjen är en social konstruktion, likaväl idag som i 1800-talets puritanska New England. Sen mailade hon mig info om en graduate-level (typ master) kurs som går nästa quarter bara sådär, så fint.
Slutsatsen är det är mycket mer intensivt att plugga här, efter tre veckor har vi vår första midterm och det krävs att man läser HELA tiden, men den teoretiska nivån är definitivt lägre. Alltså känner jag mig extremt produktiv och smart, får bara hoppas att det inte sänker min genomsnittliga intelligensnivå.

Det är inte så roligt att vara förkyld i typ 25 graders tryckande värme, så nu har jag tagit en paus från midterms pluggande och annat och kurerar mig med diddy riese kakor och mad men. Men jag har också tagit ett beslut, ett mentalt sådant, om att sluta deppa och istället ta tag i saker. Att hatea på det amerikanska samhället är nu över (till största delen iaf, vissa saker kan bara inte undgås). Alltså ska jag skaffa körkort. Jag har aldrig i hela mitt liv kört bil men det verkar ju vara så lätt med automatväxlad och jag vet fler skandinaver som aldrig kört innan men lyckats utmärkt med det amerikanska. Och när jag nu börjat läsa körkortshandboken, välkomnades jag av ovanstående bild. Arnold vill att jag ska ta körkort, alltså gör jag det!

I mitt nya område ligger även en gigantisk mormonkyrka, deras guldängel (vet inte vad den heter, kan inget om religionen mer än att män får ha flera fruar och att dom hatar homosexuella) vakar oroväckande över vårt lilla hus. Mormonerna är också några av de starkaste motståndarna till homoäktenskap, som det nu ska röstas om igen här i Kalifornien. Det är lagligt men en ny proposition (prop 8) vill göra det lagligt igen, och det är väldigt stort arbete både för och emot lagförslaget.
Idag när jag cyklade hem råkade jag cykla lite för nära kyrkan och såg till min förskräckelse en "Yes on Prop 8" skylt sitta på uppfarten till ett av husen precis vid kyrkan. Min vän Amanda som bor i Orange Country har berättat hur hon gått ut på nätterna och snott sina grannars skyltar. Det är en sak att vara emot same sex marriage men att sätta upp en skylt? Hur tydlig måste man vara med sitt hat?
På den jag såg fanns även en liten karikatyr över en familj - mamma, pappa, barn. Inte konstigt att Sarah Palin når långt genom att flörta med hockey moms och six pack Joe's.

Det börjar bli kallt och jag har blivit förkyld. Lyckades i alla fall ta mig utanför Westwood i helgen (vilket behövs), åt på helekologiska Cheebo på Sunset i lördags, det är bisarrt med den ekologiska hälsotrenden här. Allt är organic, non-fat, non-sodium, non-trans fat och alla har träningskläder hela tiden, som om dom alltid var på väg till eller från gymmet och dricker eller äter ur plast/pappersförpackningar som aldrig återvinns och kör stora stora bilar.
Sen hamnade vi på Avalon uppe i Hollywood där Matthew Dear spelade, men det var tyvärr smärtsamt tydligt hur ohippt techno är här - crowden bestod bara av asiater på hugdrugs. Lokalen var fantastisk, en gammal teater med balkong och väldigt högt i tak, till exempel Michael Mayer spelade där för några veckor sen, stället har liksom potential men det nådde liksom inte hela vägen.
I söndags åkte jag till stranden för lite me-tid. Lärde mig att det är okej att gråta öppet på bussen för alla är ändå galna här (det är konsensus bland alla man pratar med). Har nog aldrig sett så många uteliggare som haft samtal med sig själva som här, det är alltid någon som vill prata eller bråka. (Roligast hittills var nog mannen på bussen till Downtown som råkade höra mitt och Ingeborgs samtal om att donera ägg, och som när han ska stiga av vänder sig mot oss och säger "I'm sure someone is gonna be really happy to get your eggs someday ladies").



Och jag flyttade för inte så länge sen, nu bor jag alltså inte längre med sorority-flickor i fratboy epicentrum utan i lugnt fint bostadsområde:



Plus: har min första midterm den här veckan och har fått praktikplats på skoltidningen (alla mina anti-engagera-sig-i-skolan nerver våndas men jag har bestämt mig för att ge det en chans, the daily bruin skribenter går ju faktiskt vidare till jobb på NY times och Washington Post, så jag antar att det är okej).

Utsikt, underbart sällskap och perfekt blandade mojitos.

Söndagen spenderade jag på The Standard hotels rooftop bar mitt i Downtown i höjd med skyskraporna. Andy spelade skivor och resten av Hercules var också där och dansade och bara var sina fabulous selves. Utsikten, drinkarna, interiören, allt var fantastiskt - LA i sitt esse. Och det var fint att träffa Andy igen, vi hade bra genussamtal och jag fick råd om att satsa på skolan plus inbjudan att komma och hälsa på i San Fransisco.

Detour

I lördags åkte vi Downtown till LA Weeklys musikfestival Detour, och bara stadsdelen var en uppenbarelse - höghus, folkmyller och smuts, precis som en storstad ska se ut, inte folktomma rutnät av traffikerade bilvägar och bostadshus.
Musikmässigt började det med en identitetskris, efter det fjärde rockbandet var jag borttappad bland skäggiga män i skjortor och illasittande jeans. Det var säkert bara situationen och inget allmängiltigt, men där och då kunde jag bara hata rock - aldrig mer en distad gitarr, aldrig mer en "utflippad" scenshow, aldrig mer ännu en skinnjacka som tror att han är Jesus för att hans största förebild är Cobain, Dylan eller någon annan förutsägbar och tråkig. (Ja,jag tar mig rätten att generalisera vilt och ogrundat).
Så när Hercules and Love Affair gick på var det en befrielse att slippa just allt det där och få något helt annat, något bra. (You Belong lät träffande symbolisk)
På väg från Detour till den shuttle som skulle ta oss till ett "underground party"(ja, det kändes precis som U4EA-avsnittet av Beverly Hills förutom den fina detaljen av att byta in ett ägg) hamnade vi på en bisarr liten japansk bar i Little Tokyo. Ett litet hål i väggen med märkliga regler - inget tugummi tillåtet, minst två drinkar per person för att sitta i den tomma karaokee loungen, när jag sjöng "It must have been love" fick Ingeborg lämna sin drink i baren för att titta och applådera. Industrilokalsfesten som vi hamnade på tillslut bestod mest av utklädda utflippade människor, stället hette Space Island vilket väl egentligen säger allt. Men det var en fin kväll med många löften om något annat utanför collegebubblan, en idé om att det faktiskt inte är okej att alla man träffar har UCLA kläder på sig alltid, hela tiden.